Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
skipande verksamhet. En ministär skulle tillsättas, ansvarig endast inför förste
konsuln. För öfrigt skulle, som Sieyés föreslagit, finnas en senat, ett tribunat och en
lagstiftande kår, hvilkas ledamöter skulle hafva höga löner men föga inflytande.
Lagstiftningen delades mellan två kamrar, som saknade initiativ, som sågo sin makt
kringskuren genom det af förste konsuln heroende statsrådet och af senaten och
som voro beröfvade den styrka, som ligger i att hafva framgått ur folkets val. Senaten
utbildade sig till en försörjningsanstalt för åldrade storheter. Det motstånd, som skulle
kunna försökas i tribunatet, blef till intet gentemot konsulns statsråd och konsulns
ämbetsmän. Sieyés’ förment republikanska mästerstycke blef under Bonapartes
järnhand ett verktyg för despotismen. Abbéen vågade ej sätta sig däremot; i stället
fick han en stor, staten tillhörig, egendom som »nationalbelöning» samt
värdigheten af president i senaten. För hans politiska bana var nu satt punkt, ty han hade
funnit sin herre.
Författningen tryggade innehafvarne af nationalgods i besittningen af dem och
fasthöll lagstiftningen mot emigranterna men undvek principfrågor. I partiernas
ställe trädde fosterlandet, och detta förkroppsligade sig i en titanisk gestalt, som
lofvade lugn, fred, ära, välstånd och solsken. Man var Öfverraskad, men man hälsade
honom med jubel. Då författningen blef föremål för folkomröstning, blef den sa godt
som enhälligt antagen. Med århundradet gick revolutionen till ända; den hade rasat
ut som ett förhärjande oväder.
Till andre konsul upphöjdes Cambacérés, till tredje konsul Lebrun; båda valen
voro gjorda med stor urskillning. Cambacérés var en skicklig jurist, f. d. medlem
af konventet, icke egentligen terrorist, lugn och klar, fåfäng och njutningslysten,
durkdrifven i fråga om utvägar. Lebrun, likaledes jurist, visade sig som en brukbar
ämbetsman utan synnerlig drift och högre begåfning. Ingen af dem kunde blifva
farlig för den egentlige härskaren; bägge skulle foga sig efter honom och skänka
honom sitt stöd. Det samma gällde om de tio ministrarne, bland hvilka
inrikesministern Lucien Bonaparte, polisministern Fouché och utrikesministern Talleyrand
voro de mest framträdande. För att ej någon minister skulle blifva alltför myndig,
delades de viktigaste posterna på visst sätt itu och gåfvos åt olika ämbetsmän med
hvar sina underordnade, ingen ministerpresident utnämndes, och inga ministerråd
höllos, utan Bonaparte arbetade med hvar och en för sig. Det glänsande
konungapalatset i Paris, Tuilerierna, blef åter residens för en härskare, låt vara att han tills
vidare bar titeln förste konsul.
Under vintern härskade vapenhvila. Bonaparte begagnade sig häraf för att ordna
den inre förvaltningen. Detta skedde genom lagen af den 28 pluviöse ar VIII (17
februari 1800). Departement och kommuner bibehöllos; som ett mellanled inrättades
arrondissementet, ett motstycke till distriktet, som skapats 1790 men 1795 upphört att
existera. Det hela var nästan en återgång till Richelieus förvaltningsordning. I stället
för intendenten i provinsen trädde departementets prefekt, sa följde i arrondissementet
underprefekten, motsvarande forna tiders subdélegué, och slutligen mären i kommunen.
Den förstnämnde hade mycket vidsträckt myndighet, han var enligt Bonapartes uttryck,
en förste konsul i smått, och de två lägre myndigheterna hade likaså inom sina mera
begränsade områden stort inflytande. Ämbetsmännen valdes af förste konsuln eller
prefekterna bland notablerna, de voro förpliktade till lydnad mot sina förmän, och
de voro afsättliga utan rätt till pension. Härigenom blef riksstyrelsen en från Paris
skott maskin, som arbetade snabbt, tillförlitligt och regelbundet. Bredvid den
försvunno själfstyrelse och folkvalda myndigheter.
Bonapartes makt hade närmast sitt stöd hos de moderate, men detta var honom
icke nog; den skulle bäras upp af folkets hela massa, och denna var endast att
vinna genom en politik, som afsåg hela rikets välfärd. Man fick därför hvarken gå
tillbaka till landen régime eller till revolutionens klangdagar, utan man måste låta
en anda af ordning göra sig gällande. Då denna närmast tycktes vara hotad af
rojalisterna, beslöt förste konsuln göra slut på deras motstånd. General Brune sändes med
en stark här och vidsträckta fullmakter till västra Frankrike och bröt chouanernas
motstånd genom att ställa dem inför valet mellan tillintetgörelse eller benådning.
På liknande sätt fingo republikanerna göra bekantskap med Bonapartes näfve. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
