Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
likaledes, 1805, införlifvad med Frankrike. I det öfriga Italien rådde bedröfliga,
förvirrade förhållanden. 4
Lika litet som Italien fick Holland åtnjuta lugn. Sedan fransmännen eröfrat det,
hade det pröfvat på olika författningar, men först det sedan 1798 härskande
femmanna-direktoriet införde någon ordning. Redan 1799 utbröt åter kriget; därigenom
ådrog sig landet skulder och regeringen missaktning. Nu påtvang Bonaparte landet
en folkomröstning om ett nytt författnings förslag efter hans system. De röstberättigades
antal steg till en half million, men blott 68,000 röster afgåfvos; han tog sig dock
häraf anledning att den 6 oktober 1801 förklara författningen antagen, och han
ålade det värnlösa landet dessutom att utbetala 65 millioner gulden. Men äfven nu
varade lugnet ej länge, finansnöden föranledde påläggande af dryga skatter, och med
brytandet af freden i Amiens kastades folket åter in i ett krigs virrvarr. En fransk
här höll landet besatt; dessutom måste det ställa till Frankrikes förfogande en
arme, 10 krigsskepp och ett stort antal transportfartyg. Förgäfves sökte
regeringen undandraga sig dessa bördor; detta ledde blott till en ändå närmare anknytning
till Frankrike. För Bonaparte var Holland blott en »uppslamning af franska floder».
Som snart sagdt hela världen var också Schweiz missbelåtet med förste konsulns
åtgöranden, medan denne å sin sida skattade högt landets betydelse i strategiskt
afseende. Till pass för Bonaparte kom det virrvarr, som rådde inom republiken.
Skickligt förstod han att draga nytta häraf, och genom ett statsstreck i Bern den 8
januari 1800 förde han till makten det svagare partiet, de hofsamma republikanerna.
Stödd på dessa, genomdref han antagandet af den s. k. Malmaisonförfattningen.
Genom denna fördelades landet i 17 ganska själfständiga kantoner, styrda af en tudelad
församling och en »landammann». Den kan anses som den bästa författning, som
under dåvarande förhållanden var möjlig. Men den starkt demokratiska
folkrepresentationen arbetade på att göra den om intet. Den 28 oktober 1801 utfördes ett nytt
statsstreck i Bern, och slutligen utbröt öppet inbördes krig. Detta var hvad Bonaparte
ville; han lät trupper inrycka i landet och utfärdade en ny författning
»mediationsakten», hvilken undertecknades i Paris den 19 februari 1803. I stället for den
odelbara helvetiska republiken trädde nu en förbundsstat, som bestod af 19 kantoner;
dessa voro suveräna och likställda, hade en gemensam representation, Tagsatzung,
och en landammann. För Schweiz var akten till stor välsignelse, men en själfständig
politik var omöjlig, och landet hade kommit i beroende af Frankrike. Ett nytt
förbundsfördrag, en militärkonvention och afträdandet af Wallis med Simplonvägen
gjorde resten. Bonaparte hade nu de i strategiskt afseende viktigaste punkterna i
sin hand.
Särskildt hänsynslöst behandlade Bonaparte Tyskland. Af fördraget med Ryssland,
afunden mellan Preussen och Österrike och de intrasslade inre förhållandena
förstod han mästerligt draga nytta för sina syften. Det var närmast fråga om
skadeersättning åt de furstar, som förlorat områden väster om Rhen; det gällde då, om
enhvar skulle i ersättning få lika mycket land, som han förlorat, eller om alla
andliga områden skulle indragas. Meningsutbytet blef lifligt: som resolutionens son
var Napoleon vän af en sekularisation i vidsträcktaste omfattning; han hade därvid
den lilla bitanken, att Österrike därigenom skulle trängas tillbaka från Rhen till
förmån for svagare och följaktligen åt Frankrike lutande mellanstater. I Frankrikes
hufvudstad afhandlades dessa frågor på ett nästan an mer ovärdigt sätt an på sin
tid i Rastatt. Talrika tyska furstar ilade dit och gjorde Bonaparte till den verklige
skiljedomaren öfver deras fädernesland. Det franska skadeersättningsförslaget gick
till riksdagen i Regensburg, som antog det den 25 februari 1803.
Uppgörelsen ar bekant under namnet »Riksdeputationens hufvudbeslut». Genom
detta blef sjättedelen af riket med 4 millioner invånare fördelad mellan stora och
mellanstora världsliga riksfurstar. Österrike fick biskopsstiften Brixen och Trident,
Bayern 900,000 invånare i stället för 700,000, Baden 237,000 nästan utan att hafva
mist några, Preussen 500,000 för 125,000 — alltså lejonparten. Af de många
riksstäderna blefvo blott sex kvar, nämligen Hamburg, Bremen, Lubeck, Frankfurt a.M.,
Nurnberg och Augsburg, af andliga stater blott tre, Tyska orden, Johannitorden
och Mainz med förändradt område. Det sista räddades tack vare sin kurfurste Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
