Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
son Eugen Beauharnais till vice-konung. Snart därefter förenade han den liguriska
republiken med Frankrike, en åtgärd, som var kränkande både for Österrike och
England. Likaså blefvo Parma och Piacenza införlifvade med Frankrike, medan
det lilla hertigdömet Lucca skänktes åt Napoleons syster Elise. Sålunda befunno
sig norra och mellersta Italien i fransmännens händer, och det kunde ej råda något
tvifvel om att kejsaren skulle utsträcka sitt välde öfver Venezien och Kyrkostaten. I Wien
blef stämningen för krig allt starkare. Den främste målsmannen för denna, general
Mack, lyckades försvaga ärkehertig Karls inflytande. Till och med i Norden hopade
sig ovädersmoln, då det där kom till brytning mellan den lidelsefulle konung Gustaf
IV Adolf af Sverige och Napoleon.
Sa genljöd Europa af vapenlarm, blott Preussen iakttog alltjämt sin fredliga
hållning. Sedan hösten 1804 sökte det upprätthålla »lugnet i Norden» genom att
försona Frankrike med Ryssland och aflägsna fransmännen ur Hannover, hvarmed
äfven tanken på förvärf af Hannover mot ett stycke aflägset westfaliskt land kom
fram. Alla förhandlingar af brötos emellertid, då den engelske residenten i den
nedersachsiska kretsen blef häktad. Hardenberg föreslog nu ett omedelbart
inskridande med vapenmakt, äfven med risk af krig. Konungen gjorde emellertid ännu
ett försök med allvarliga föreställningar och lyckades verkligen åstadkomma fångens
frigifvande. Med afseende på Hannover och Ryssland däremot vann man ingenting.
Förhållandena gestaltade sig allt svårare; liksom med Napoleon utbytte man
vänskapliga försäkringar med Frans och Alexander.
Härunder hade Ryssland till Österrike ställt den fråga, om det vore villigt
att biträda den engelsk-ryska koalitionen eller ej. Med insikt af att en varaktig fred
med Napoleon vore omöjlig gick Frans den 9 augusti 1805 i Petersburg in på
Alexanders önskan. Han skulle uppställa 315,000 man, Ryssland 180,000. Äfven Sverige
slöt sig till förbundet och lofvade bidraga med 12,000 man. Utbrottet af ett nytt
världskrig stod alltså i sikte, men under sådana förhållanden skulle väl Preussen ej
kunnat bevara sin neutralitet, om fransmännen stannade kvar i Hannover. Då
erbjöd sig Napoleon att öfverlemna Hannover till Preussen, om det gaf Frankrike sitt
understöd, for den händelse att dettas ställning i Italien angrepes. Konungen var
till en början benägen att gå in härpå men insåg snart den djupa motsatsen mellan
Napoleons krigiska politik och hans egna fredliga önskningar. Han kom därför
tillbaka till sin tanke på neutralitet med undvikande af bindande förpliktelser.
Ärkehertig Karl hade redan uppgjort krigsplanen. Han fördelade den österrikiska
krigsmakten i tre armeer. Den största skulle under ärkehertigen gå anfallsvis till
väga i Italien, den andra, under Mack, skulle besätta Illerlinien och invänta de
antågande ryssarne, medan den minsta skulle i Tyrolen upprätthålla förbindelsen mellan
de bägge andra. Hela planen led af det felet, att den missuppfattade ställningen;
den tog icke hänsyn till den omständigheten, att Napoleons hufvudarmé stod i norra
Frankrike, vid Boulogne, och att hans stöt därför närmast skulle träffa den tyska
och icke den italienska hären. Österrikarnes rörelse skulle stödjas af en fjärde
armé, som sammandrogs vid Stralsund under Gustaf Adolf, och en femte, som skulle
utdrifva fransmännen ur södra Italien. Alla underhandlingar och marscher
företogos i djupaste hemlighet för att ej väcka Napoleons uppmärksamhet. Huru litet
kände man alltjämt den fruktansvärde fienden!
Medan all hans diktan och traktan tycktes vara riktad mot engelsmännen,
skådade han med skarp blick mot öster och tog sina mått och steg. Den 24 augusti
nödgade han Bayern till en öfverenskommelse, genom hvilken hela Sydtyskland
drogs öfver på Frankrikes sida. Äfven Preussen erbjöd han förbund — om ock utan
verkan. Samtidigt lät han trupper från det inre Frankrike marschera mot gränsen.
Han hade visserligen insett omöjligheten af en landstigning i England, men ett
inställande af förberedelserna därtill hade sett ut som ett erkännande af ett nederlag;
ett krig på fastlandet kom därför lägligt for honom, ty det skulle bringa allt annat
i glömska. Den 13 augusti tillsporde han Österrikes regering, om den önskade
krig eller fred. Den 24 började den »stora arméen» sitt uppbrott och skyndade,
190,000 man stark, i ilmarscher öfver Rhen och stormade under plundring och
rofferier genom Tysklands ängder. Det var väl den yppersta här Napoleon någonsin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
