Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
trupper från alla hall, till och med från Spanien. Hans styrka uppdrefs till 210,000
man i första linien och 100,000 i den andra; och mot dessa kunde de förbundne
blott uppställa 130,000 man. I juni ville han rycka fram, men då blef han
förekommen af Bennigsen. Nu, då det var för sent, hade denne satt sig i rörelse och
försökte afskära Ney, som intog e» framskjuten ställning. Men denne slog sig igenom
och förenade sig med hufvudhären, hvilken nu å sin sida gick fram till angrepp. Vid
Heilsberg slogos fransmännen tillbaka tack vare ryssarnes ihärdiga tapperhet, men
de segrade däremot den 14 juni vid Friedland. Detta slag var ryssarnes Jena och
blef det preussisk-ryska förbundets graf. Femtontusen ryssar täckte slagfältet, och
under flykten blef den ryska hären nästan fullkomligt upplöst. Bennigsen förlorade
fullständigt modet och ilade besinningslöst mot ryska gränsen. Tillika med de likaledes
flyende preussarne öfverskred han Njemen vid Tilsit den 19 juni; tusentals
efterblifna och marodörer lemnade han bakom sig. Den viljesvage Alexander hade
nu helt och hållet förlorat lusten för fortsatt strid. Han öppnade underhandlingar
med Napoleon. En vapenhvila ingicks, och därefter sammanträffade de bägge
kejsarne på en flottbro öfver Njemen den 25 juni. Den starke vann här den böjligare,
hvilken han förespeglade, att de gemensamt skulle bestämma världens öden. Vid
ett nytt samtal följande dag fick äfven konungen af Preussen vara med, men
Alexander gick mer och mer in på Napoleons uppfattning. Följden var en
uppgörelse mellan Frankrike och Ryssland den 7 juli, hvilken tog uttryck i ett
freds-och ett förbundsfördrag. I freden erkände Ryssland Napoleons nya skapelser;
Preussen skulle återfå sina områden öster om Elbe utom de polska landskapen, af hvilka
ett hertigdöme Warschau skulle bildas. I det hemliga alliansfördraget förbundo sig
Frankrike och Ryssland till gemensamt anfall och försvar mot England och Turkiet,
om dessa icke ville antaga de fredsanbud, som skulle framställas. Dessa gingo ut
på att England skulle återlemna alla eröfringar, som det gjort efter 1805, och
medgifva full handelsfrihet på hafven, hvaremot det skulle återfå Hannover. Om det
vägrade att gå in på dessa villkor, skulle Ryssland biträda kontinentalsystemet
och gemensamt med Frankrike nödga Europas ännu oafhängiga stater, Sverige,
Danmark och Portugal, att stänga sina hamnar för engelsmännen och förklara England krig;
vägrade dessa, skulle de behandlas som fiender. Blott sällan har historien sett en
svängning af sa omfattande räckvidd försiggå på sa kort tid. Det var rent af fråga
om en delning af världen med uteslutande af de öfriga makterna och tillika om ett
världskrig, ty det var att vänta, att England ej skulle foga sig.
Preussen såg sig af sin förre vapenbroder värnlöst prisgifvet åt sin fruktansvärde
fiende. Hvarken Hardenbergs afskedande eller konungens samtal med Napoleon
eller drottning Louises förödmjukelse förmådde åvägabringa någon ändring. Den 7
juli, då Frankrike och Ryssland enat sig, erforo de preussiska underhandlarne det
förkrossande omfånget af Napoleons kraf: afträdelse af halfva landet, upphörande
af förbindelsen med England och betalning af ännu resterande
krigskostnadsersättning. Preussen förmådde ej göra något motstånd, och fördraget undertecknades
den 9 juli.
Om an världen tycktes vara delad, sa hade dock delningen alltigenom skett till
corsicanens fördel; kontinentalsystemet låg endast i hans intresse, de turkiska
förhållandena lågo väsentligen i hans hand, och Ryssland hade till och med nödgats taga
hänsyn till polska intressen genom att medgifva upprättandet af ett herligdöme
Warschau. Hårdast hade Fredrik den Stores stat drabbats. Genom landförlusten
miste den sin stormaktsställning, och genom en »konvention» blef den hotad till sitt
inre bestånd, emedan denna ställde tiden, inom hvilken landet skulle utrymmas, i
sammanhang med utbetalningen af penningarne. Redan ett ar hade det arma landet
burit krigets fruktansvärda börda och tvungits att anskaffa 100 millioner thaler; nu skulle
ytterligare 150 erläggas, och till råga på olyckan voro ju Preussens förvärfskällor
tillstoppade genom kontinentalsystemet. Dess planer på en omdaning af norra
Tyskland efter sitt sinne hade strandat, ty de ännu där befintliga staterna måste biträda
Rhenförbundet eller besattes af franska trupper. Hela Nordtyskland sjönk i hopplös
träldom. Preussen kunde emellertid nästan lyckönska sig till att det undgick den
fullständiga tillintetgörelse, som Napoleon tidtals icke saknade lust att drabba det med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
