Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
598 J- VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
icke var af denna världen utan, frigjordt från all verklighet, hemmahörde bland idealen.
Det tyska riket var, politiskt sedt, en karikatyr; blott i Österrike och Preussen
fanns en tillstymmelse till känsla af stat, men äfven där förkväfdes den af byråkrati
och ståndsväsende. Ej under alltså, om — liksom under renässansens tid — den
enskilde kände sig höjd öfver statsbegreppet och omfattade en individualistisk
åskådning, till en början mer förståndsmässigt, längre fram mer idealistiskt färgad. Ja,
under inverkan från revolutionen började man hysa en uppfattning, som stod i rak
strid mot Fredrik II:s idé om staten såsom en anstalt, som skulle utöfva
förmynderskap öfver människorna och fullgöra nyttigt arbete.
Tydligast träder denna uppfattning fram hos Wilhelm von Humboldt och Fichte
1792 och 1793. Humboldt ansåg, att staten skulle inskränka sig till det allra
nödvändigaste, skydda den enskildes lif och egendom men för öfrigt låta människan i
suverän frihet få göra sig gällande. Människans utdaning var slutmålet for all
verksamhet. »Fichte sammanfattade hela världen i jaget, som skapar allt.» Man höjde
sig till en öfversinnlig åskådning i heligt allvar, man lefde i en högre värld, i en rent
mänsklig tillvaro bland Greklands gudar och syftade till en existensform, hvari »allt
kroppsligt skulle vara blott ett hölje och ett verktyg». För en dylik kosmopolitisk
världsåskådning var Tyskland ej ett fädernesland, blott ett geografiskt begrepp, och
dess förluster af områden kunde man bära med jämnmod. Lessing betecknade
patriotism som en heroisk svaghet. Novalis’ sats var: »Tyskland ar världsborgarskap
i förening med den starkaste individualism». Och Fichte förklarade som
kännetecknande för tysken att lefva utan stat och öfver staten.
Lika litet som af staten hade man någon riktig uppfattning af samhället. Man
föreställde sig det gärna som ett samlif mellan andarne för att ömsevis gifva och
mottaga; här och hvar framträdde en an ytligare åskådning, en sådan, som kommer
till synes i Knigges allmänt lästa bok »Om umgänget med människor> (1788).
Småningom utvecklade sig tankeutbytet i ständig stegring till en underbar grad af
fullhet. Det andliga lifvet utmärktes af allt större innerlighet, obegränsade syntes
möjligheterna att i ideernas värld finna hvad verkligheten ej kunde bjuda, och häraf
föddes ett behof att meddela sig, en harmonisk utgestaltning af sällskapslifvet, en
rikedom och ett behag däri, som hittills varit främmande för tyskarnes stela,
pedantiska väsen. I statens ställe trädde umgängeslifvet. Det utvecklade sig till samhällslif
och blef en betydande faktor med afseende på det andliga kulturlifvets utdaning.
Då man sa föraktfullt höll sig fjärran från det tarfliga hvardagslifvets
sysselsättningar och sa innerligt försänkte sig i idealet, sa frambragtes också fulländade
skapelser. Med stolthet såg det yngre släktet, huru intet annat folk mäktade följa
den tyske andens vingslag och svinga sig upp till den själarnes frihet, som utmärkte
det tyska världsborgarskapet. En djup klyfta gapade mellan det politiska eländet
och den kulturella rikedomen. Samma årtionde, som ledsagade det tyska riket till
grafven, såg också den tyska diktningen nå sin höjdpunkt. De politiska
förhållandena betraktade man med likgiltighet, förbittring eller förakt. De sträfvanden, som
gjordes till förbättringar af praktisk art, voro obetydliga; man ser dylika blott i
Rhen-landen och framför allt i Königsberg. Här, borta i Preussens östra utkant, predikade
nationalekonomen Kraus engelsmannen Adam Smiths lära om det fria varuutbytet, och
Kant gick vidare från sin lära om det rena förnuftet till läran om det praktiska förnuftet.
Af betydelse för tidsandans riktning var den torftighet som härskade på det
materiella området. Renässanstidens italienare voro rika och hade råd att betala
dyrbara målningar och byggnader, men det börjande nittonhundratalets tyskar
voro fattiga. Diktkonsten, den minst dyrbara bland konsterna och den, som gifver det
enklaste uttrycket för det inre lifvet, motsvarade också väl det tyska skaplynnet.
Till den var det man hufvudsakligen vände sig. I många former trifdes den, men
den riktning, som blef härskande, var den klassiska. I Winckelmann hade den
sin vetenskaplige grundläggare, och i den franska revolutionen fann den skenbarligen
ett politiskt uttryck. Poesi, målarkonst och vetenskap drucko i djupa drag ur
antikens källa, kyrkorna blefvo romerska tempel, och kvinnorna klädde sig efter
grekiska mönster. Men tidsandan var mångsidig, och då den klassiska smaken mer
var någonting för de bildade an för massan, gaf sig allmänhetens tycke till känna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
