Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET TYSKA KULTURLIFVET.
605
Franz Joseph Haydn.
Malning af J. Hoppner.
Wolfgang Amadeus Mozart.
Kopparstick af J. G. Mansfeld d. y.
Ludwig van Beethoven.
Teckning af prof. von Kloeber.
uppfattning af fakta och den mest upphöjda, sedliga styrka. Han hade sa djupt
inträngt i den gammalromerska tidens anda, han behandlade tillfälligt bevarade
skriftställare och traditioner med sådan kritik och kombinationsförmåga, att han kunde
skildra och gifva lif åt denna tids händelser, som om de varit samtida. I likhet med
Möser ställde han staten och folkets lif i förgrunden och skänkte den fosterlandslöse
tysken en förebild i medborgaranda och politisk verksamhet. I lifligt tankeutbyte med
Niebuhr stod Savigny, hvars banbrytande skrift Das Recht des Besitzes utkom redan
1803. Han var grundläggare och hufvudman för det historiska studiet af den
romerska rätten; han betraktade rätten blott som en del af folkets lif i dess helhet:
uppvuxen ur nationens innersta väsen, måste den därför historiskt fattas och studeras.
Först långt senare utkom Savignys Geschichte des römischen Rechts im Mittelalter.
Hvad Savigny var för den romerska rätten blef Eichhorn för den tyska. I sin Deutsche
Staats- and Rechtsgeschichte framställde han den tyska rättens historia från äldsta
tider till sin egen; han skildrar den som ett sammanhängande helt, uppvuxet inom
folket själft. Med detta verk blef han den tyska rättshistoriens fader; före honom
fanns ingen rättshistoria, blott rättsurkunder. Betecknande för Eichhorn ar, att han
ser rätten i sammanhang med historien och att han går tillbaka till äkta,
ursprungliga källor. Glömmas må ändtligen icke språkforskare sådana som J. Grimm och Bopp.
— En medelpunkt funno de vetenskapliga Sträfvandena i det unga universitetet i Berlin,
och vid dess sida ställde sig snart ett nytt i Bonn på nyförvärfvad preussisk mark.
Öfverblickar man de olika företeelserna i Tyskland på den andliga odlingens
område, sa finner man den mer storartad an allt motsvarande i andra land. Om
denna kultur finge en mindre ideell, mera praktisk läggning, om den mera ställde
sig i rapport med dagens händelser, sa skulle den komma att blifva en maktfaktor
af oerhörd betydelse. Och att detta skedde, därför sörjde främlingsväldets tyngande
börda. Denna påtvang tyskarne insikten om att själsbildningens adel blott kunde
trifvas i frihet och att de utgjorde ett folk, ett stort, betydande folk. Hatet mot
corsicanen bragte på rent våldsamt sätt fosterlandskärleken till mognad, och den
idealism, som hittills varit kosmopolitisk, uppfostrade nu till ett tänkesätt, som lyfte de
nedböjde. Då yttrandefriheten var kväfd, bildade man hemliga, vidtutgrenade föreningar,
som sins emellan stodo i liflig förbindelse. Öfverallt sammanslöto sig
fosterlandsvännerna, fyllda af förbittring och i syfte att väcka till lif mod, hopp och
offervillighet. Inom litteraturen ser man ock frihetsidéer med växande kraft göra sig
gällande. Man varsnar till en början ett vacklande mellan förbittring och försagdhet,
och en af banerförarne, den store dramatikern Heinrich von Kleist gaf sig i förtviflan
döden 1811 i skogens gömma. En dyster, vild lidelse genomböljar hans dikter,
bland hvilka Die Hermannschlacht kom att framstå som hämndens och
fosterlandskärlekens höga visa.
Königsberg, Berlin och Jena blefvo härdar för den patriotiska andan. I
Königsberg uppstod »Dygdeförbundet», för hvars verksamhet Scharnhorst och Gneisenau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
