Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
612 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
som nu inträdt, sa skulle måhända allt tagit en annan vändning. Men det var för
sent. Hans halsstarriga sträfvan att tillintetgöra England hade störtat honom i ett
krig mot Ryssland, som växte ut till ett världskrig och medförde hans undergång.
Kontinentalsystemet framstår som ett jätteföretag af en enskild, som ville påtvinga
Europa sin dödande vilja. Genom sin onaturlighet framkallade det öfverallt hat,
missmod, förtviflan och en djupgående fiendskap, som måste blifva ödesdiger för
dess upphofsman. Orsaken till att det blef ett utomordentligt fel låg i Englands
herravälde till sjöss. England tog upp kampen, och med bulldoggens ihärdighet förde
det den till slut. Då allt böjde sig för den väldige, fladdrade Albions baner
obe-tvingadt för vinden — framtidens stolthet och hopp. Men på samma gång förstod
den kloke angelsaksaren att begagna sig af tillfället och genom sin industri, sin
flotta och sina kolonialförvärf grundlägga ett ekonomiskt världsvälde, som bestått til
denna dag. Ur denna synpunkt var Napoleon den siste, som satte sig emot Englands
öfvermakt, liksom han var den starkaste af dem alla. Härutinnan var han ej blotl
en målsman för Frankrikes traditioner utan också för det europeiska fastlandetst
intressen, och detta förlänar den jättelika tvekampen en världshistorisk betydelse.
20. Kriget med Österrike (1809).
Det var ett utslag af en naturenlig utveckling, att folken började sätta sig upp
emot den napoleonska universalmonarkien. Det handlade ju om deras vara eller
icke vara. Spanien öppnade dansen, och sedan blefvo alla krig nationalkrig — kriget
med Österrike 1809, med Ryssland 1812, med Preussen 1813. Hvarje nation uppträdde i
enlighet med sin karaktär, Spanien i anarki, östmakterna under monarkisk ledning.
Bittert kände Österrike sina nederlag, sin tillbakagång i omfång och anseende.
Och i olyckan ryckte det upp sig, icke med den elementära kraft som Preussen
men dock med den styrka, som kräfdes för åstadkommande af stora dåd. Den eljest
sa vacklande kejsar Frans ställde sig i viss mening i spetsen for rörelsen, i det han
öfverlemnade ledningen af ärendena åt grefve Stadion. I likhet med friherre von
Stein var Stadion en karaktär och en tysk patriot och såsom sådan en förklarad
fiende till Frankrike. Han var en vidsynt, plikttrogen, oböjlig man och saknade
lakejsinne, och han betraktades därför vid hofvet med misstroende. Han hade blott
landets nöd och sin egen begåfning att tacka for att han kallades till sin post.
Hittills hade den österrikiska politiken sökt hjälpen utifrån, den nye ministern
sökte den i motsats härtill mera i landets egen kraft. Han frigaf pressen, verkade
för den tyska litteraturens utbredning, väckte till lif en kraftfull, offervillig stämning,
främjade allmänändan och åstadkom åtskilligt annat, som tjenade framåtskridandets
sak. Liksom i Preussen Scharnhorst stod bredvid Stein, sa stod vid Stadions sida
ärkehertig Karl — visserligen en man af helt annat slag. Omständlig, utan eld,
djärf het och ärelystnad, men plikttrogen, klok, kunskapsrik och icke obegåfvad,
skulle han hafva blifvit en bättre krigsminister an fältherre. Han ökade härens
numerär, lät ändamålsenligt och allvarligt utbilda soldaterna, afskedade oskickliga
generaler och upprättade ett landtvärn.
Åtskilliga omständigheter gjorde kriget oundvikligt, framför allt insikten, att
Napoleon ej skulle hålla de slutna fördragen utan ytterligare bereda Österrike
förödmjukelser. Hellre alltså söka ett afgörande an invänta det! Spanien visade, hvad ett
beslutsamt folk förmådde åstadkomma, Frankrike syntes vara utledset icke blott på
de ständiga krigen utan på corsicanen själf, och man kunde hysa en förhoppning,
att ett öppet framträdande skulle draga Ryssland och Preussen öfver på Habsburgs
sida. Detta skedde visserligen icke; blott från England kom understöd. Till denna
villfarelse sällade sig den oriktiga beräkningen, att Napoleon ej skulle kunna ställa
mer an 200,000 man i fält. En sådan styrka kände man sig vuxen, isynnerhet nu,
då man öfverallt såg entusiasm och täflan i fosterlandskärlek. Både Stadion och
Metternich voro därför ifriga för kriget. Men det fattades ordning, vapen, uniformer
och penningar. De härmassor, som beräknats, samlades ej på bestämd tid. I stället
för i början af mars fick kriget utbryta i slutet af månaden, och därmed gick man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
