Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
630 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
Om Preussen likväl upptog den ojämna, afgörande kampen, sa var det icke
konungen, icke kabinettet, som gjorde det — utan, liksom i Spanien, folkets egen själ.
Den järnhårda, sedliga kraft, som lidandets ar hade danat, trädde med elementär
styrka i dagen. Man ville återvinna sina dyrbaraste egodelar, sina rättigheter som
medborgare och människor, ville segra eller dö. En aldrig anad hänförelse lågade
upp. Alla grepo till vapen; den, som icke kunde offra sig själf på fosterlandets
altare, gaf sin egendom. »Vårt folk står upp, en storm ar lös», sjöng frihetens
sångare, Theodor Körner. Men det skedde ej våldsamt och tygellöst utan i allvarlig,
djupt religiös stämning. Ingen skara drog ut i kriget utan att i kyrkan hafva erhållit
välsignelsen. Konung Fredrik Wilhelm såg rörelsen med en viss ängslan; för hans
trångt monarkiska uppfattning påminte den nästan om blodig jakobinism. Men
folkets kraft ryckte ämbetsmannavärlden och hofvet med sig. Scharnhorst
återkallades, Gneisenau ställde sig vid hans sida, och i Hardenberg hade man en skicklig
diplomat, som förstod att styra statsskeppet genom farliga bränningar. Manskap
och officerare inkallades; men då man saknade allt, gick verket blott med svårighet
framåt. Emellertid var fältarmeen »någorlunda färdig i slutet af mars, men
reservbataljonerna läto vänta på sig och an mer landtvärnet. Den 21 april utgafs en
förordning om upprättande af en landstorm. Till linietrupperna sällade sig frikårer,
bestående af frivilliga, patriotiska icke-preussare. Den mest bekanta af dem var den
lutzowska, i hvars leder Theodor Körner kämpade och föll. Vid krigets början kunde
man ställa ungefär 80,000 krigsdugliga män i fält, och dessutom befann sig förmågan
af militära prestationer i tillväxt, sa att under vårfälttåget reserver kunde uppsättas
och under stilleståndet betydande förstärkningar afgå till arméen.
Som vi sett, hade Napoleon lemnat öfverbefälet vid Weichsel åt konungen af Neapel,
som dock redan den 17 januari efterträddes af vice-konungen af Italien, Eugen. Då
ryssarne i fyra kolonner marscherade emot honom, börjar han den 18 februari
reträtten till Oder. Den preussiska politiken i hans rygg var vacklande och tvetungad,
men den kunde knappt annat vara, då fransmännen ännu befunno sig i landet.
Napoleon erhöll lugnande försäkringar, ehuru man på samma gång trädde i förbindelse
med Alexander. Under någon förevändning begaf sig konungen den 22 februari från
Potsdam till Breslau. Nu var han fri och hade fattat sitt beslut. Med skicklighet
lät han, skenbart mot sin vilja, af Napoleons åtgöranden drifva sig öfver till
Ryssland; med dess kejsare afslöt han den 26 ett anfalls- och försvarsförbund. Härmed
inträdde Preussen åter i den politiska ställning, som det intagit före 1806. Fördraget
hölls hemligt till den 13 mars, den dag, då Preussen förklarade Frankrike krig. Nu
stiftades »Järnkorsets» orden, ett äretecken, som endast skulle utdelas åt deltagare
i detta heliga »järn»-krig. Eldande proklamationer utfärdades.
I Ostpreussen verkade York och friherre von Stein, den senare i egenskap af
Rysslands representant, i Pommern v. Borstell, i Brandenburg v. Tauentzien. I
samförstånd med ryssarne rörde sig östprovinsern^s trupper långsamt mot Oder, ryska
ströfkårer öfverskredo floden och inträngde i Berlin. Snart kände sig Eugen sa
osäker, att han drog sig tillbaka anda till Elbe. Under tiden bragtes den preussiska
styrkan i Schlesien upp till 25,000 man och ställdes under general Bluchers befäl.
Den gamle Blucher var Preussens hjälte, på sätt och vis folkanden förkroppsligad i
krigargestalt; han var en af de få, som ej fruktade Napoleon. Hans mod, hans
eldsjäl och hans viljekraft förtjenade obegränsadt förtroende, men han var en
genomgående praktisk natur och förstod föga af djupgående planer och strategisk konst.
Vid hans sida ställdes därför som rådgifvare landets högst bildade officerare,
Scharnhorst i egenskap af generalstabschef och Gneisenau såsom generalkvartermästare.
Då det rysk-preussiska förbundet trädde i kraft, erhöll Kutuzov öfverbefälet öfver
båda rikenas härar. Han fördelade dem i tre afdelningar: en högerflygel under
ryssen Wittgenstein, en vänsterflygel under Blucher och en reserv i centern, öfver
hvilken han själf tog befälet. Mot honom sammandrog Eugen vid Magdeburg sin
hufvudstyrka, men därigenom prisgaf han Hamburg och Dresden åt de förbundne.
Napoleon blef förbittrad och utnämnde Davout till generalguvernör öfver nedre
Elbe-områdena; general Morand öfvergick Weser, men vid Luneburg blef han öfverrumplad
och totalt tillintetgjord. Detta var de förbundnes första verkliga seger på tysk mark,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
