Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
Inledning. Harald Hjärne
- Tvifvelsmål om imperialismens historiska betydelse
- Stormaktsbegreppet såsom världshistoriskt problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
samma eller kanske rent af ökadt omfång och inflytelseområde. Men om en sådan
förmodan ännu är ganska utbredd, så beror detta förnämligast på antagandet, att
de ifrågavarande makterna af ålder tillhört statssystemets ledande och stödjande
grupp och därför svårligen kunna undvaras i samma skick som hittills vid
statssystemets återupprättande efter den nu pågående krisens utjämning.
Detta antagande är likväl historiskt oriktigt och endast ett uttryck för en icke
särdeles gammal föreställningsvana. De tre s. k. »östmakterna», som egentligen
under det nittonde århundradets senare hälft framträdt såsom »världsmakter» (dock
alltid med vissa förbehåll angående Österrike), äro äfven såsom »stormakter», efter
hvad redan Ranke har uppvisat, icke äldre än det adertonde århundradets början.
Särskildt Preussens verkligen betydande maktställning är knappast ens äldre än det
sjuåriga krigets afslutning. Under den napoleonska världskrisen hafva både
Preussen och Österrike varit nedtryckta, kan man säga, under stormaktsgränsen, och
äfven Ryssland, som efter Nystadsfreden 1721 företer den jämnaste
maktutvidgnings-linien, har gång på gång sväfvat i fara att förlora sin tillkämpade rang och att trängas
utanför Europas verkligen bestämmande stormaktskrets. Det kan alltså icke med
rätta påstås, att dessa tre makters plötsliga sammanstörtande i våra dagar innebär
ett afbrott i en redan fullt stadgad konsolidering, utan hvars återställande den nyare
tidens Europa skulle gå miste om sina nödvändiga organisatoriska krafter.
Det kunde måhända invändas, att åtminstone världskrigets segermakter genom
sin tillvällade öfvervikt och sitt framtvungna fredsverk ådagalagt världspolitikens
fortsatta behof af reglerande »världsmakter» och följaktligen äfven den
tillbakaskådande historiens fortsatta uppgift att anknyta sina förklaringsförsök företrädesvis till
utredningen af sådana makters uppkomst och verksamhet. Men vi bevittna tillika,
att dessa segermakter tillsammans och hvar för sig känna sig ställda inför nya och
invecklade politiska problem, som icke befinnas lösta genom fredsverket i och för
sig, och som synas påkalla starkare krafter än hvad till och med särskilda eller
förbundna »världsmakter» såsom sådana kunna uppbjuda. Att närmare angifva
dessa problem är i detta sammanhang öfverflödigt och kan äfven sägas falla utanför
det här föreliggande ämnet. Om deras framträdande råder intet tvifvel, men väl
om deras inverkan på de olika makternas egen organisation. Huru som helst, också
segermakterna röja svagheter och brister i sina egna sammanhållande krafter, som icke
längre motsvara de föreställningar man hittills trott sig finna uppenbarade i deras
föregående häfder. Huruvida Frankrikes eller Italiens politiska enhet, Förenta
Staternas förbundsförfattning eller det britiska väldets egendomligt utbildade
organisation i längden torde uthärda det tryck, som utifrån och inifrån samlar sig mot deras
bestånd, – det utgör en komplex af spörsmål, som alltmer sysselsätta statsmän och
betraktare, och som alltefter olika kommande lösningar skola kräfva olika försök
att efterspåra dessa lösningars orsaker i hittills förbisedda faktorers växelverkan, helt
visst ej blott och bart i den alltför starkt betonade världspolitiken. Men att denna
världspolitik med sin »imperialism» och sina täflande »världsmakter» i sin mån
medverkat att framkalla en allestädes kännbar öfveransträngning af staternas
organisatoriska och sammanhållande krafter, därmed har historien ovedersägligen äfven att
räkna vid sträfvandet att afvinna bearbetningen af det alltjämt hopade
kunskapsmaterialet nya och vägledande synpunkter.
Stormaktsbegreppet såsom världshistoriskt problem.
När man under sådana betraktelser söker finna sig till rätta inför de samlade
intrycken af nutidens omhvälfningar, tränger sig ovillkorligen den frågan fram,
huruvida ej det häfdvunna stormaktsbegreppet med åtföljande historiska åskådningar bör
underkastas en revision i syfte att åvägabringa en större öfverensstämmelse mellan
dess utprägling och det verkliga händelseförloppet. Stormakten har ej sällan blifvit
fattad och framställd såsom ett slags högre ideal, som det visserligen ej är hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
