Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Unionsförfattningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONSFORFATTNINGEN.
29
George Washington.
Markis de Lafayette.
Benjamin Franklin.
Porträttbyster tillhöriga Historical Society i Pennsylvania och American Philosophical Sociely, efter en
sammanställning i The history of North America af Guy Carleton Lee.
terna. Hvarje stat, stor eller liten, sänder två senatorer, som väljas af staternas
le-gislaturer för sex år. Medlemmarne af den andra kammaren, representanternas hus,
väljas däremot efter befolkningens antal på två år, så att de folkrika staterna hafva
större inflytande än de små. Vid beräkningen af hvarje stats folkmängd gällde 5
negerslafvar lika med 3 fria. Författningen har ej fastställt en för hela unionen
gällande valrätt; den öfverlåter rösträttens reglering åt staterna, med den begränsning,
att de, som hafva rösträtt till andra kammaren i statslegislaturen, också äro delaktiga
i de unionella valen. Båda husen hafva samma kompetens i fråga om lagstiftning;
men senaten har dessutom rätt att bekräfta presidentens ämbetsutnämningar och de
fördrag han afsluter. Som riksrätt dömer senaten öfver ämbetsfel af
förbundsämbetsmän på anklagelse af representanternas hus. Genom sin längre funktionstid,
ledamöternas mindre antal och sin delaktighet i den verkställande makten har
senaten, hvilken efter författningsfädernas mening skulle blifva de konservativa
idéernas målsman, erhållit en mera betydande maktställning i republiken än
representanternas hus.
Liksom förbundslagarne utföras af unionsämbetsmän, skola de tolkas af
unionsdomstolar, hvilka skipa rätt i alla frågor, som angå författningen eller förbundslagarne.
Förbundets och staternas rättsväsen äro samordnade, så att ingen öfvergång från
de särskilda staternas domstolar till unionens kan ega rum. Därigenom att
för-bundsdomstolarne hafva rätt att förklara lagar, som strida mot författningen,
ogiltiga, hafva de blifvit författningens väktare och detta icke blott gentemot
de särskilda staterna utan äfven gentemot kongressen.
Sådana äro grunddragen i förbundsförfattningen, som med endast få förändringar
än i dag fortbestår i obruten ungdomskraft. Liksom hvarje människoverk är den
icke utan fel. Man har särskildt anmärkt, att den genom sitt sinnrikt uttänkta system
att hålla i schack och balansera en makt genom den andra, måste framkalla slitningar
i statslifvet, att den innehåller väsentliga luckor och lemnar många viktiga frågor
öppna. Men i stort sedt har den på ett beundransvärdt sätt uppfyllt det ändamål
dess upphofsman åsyftade: att tjena till grundval för ett stort rike utan att hämma
den fria utvecklingen af dess delar och att bringa folkviljan till uttryck utan att
likväl lemna fritt spelrum åt ögonblickets raskt växlande infall och lidelser.
För att blifva gällande måste det af konventet antagna utkastet vinna bifall af
de särskilda staterna. Enligt konfederationsartiklarne skulle det hafva erfordrats en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
