Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Västerns bebyggande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 P. DARMSTAEDTER, NORDAMERIKAS FÖRENTA STATER.
hålla sig, och småbruket, där farmaren var sin egen dräng, blef den vanliga
jordbruksformen i hela området norr om Ohio.
Om kolonisten icke genast förfogade öfver det kapital, som erfordrades för
landköpet, så slog han sig i början ofta ned på det offentliga landet utan eganderätt,
som »squatter». Med de höga arbetsprisen och det billiga priset på jord var det
emellertid icke svårt äfven för daglönare att spara ihop tillräckligt för att kunna
köpa ett stycke unionsland. Hade kolonisten fått bofaste, gällde det närmast att
hugga ned ett stycke skog och uppföra ett blockhus af de oskrädda stockarne. Därpå
röjdes ett nytt stycke af skogen, de svagare stammarne fälldes, de större beröfvades
sin växtkraft genom kraftiga snitt i barken (girdling) och förstördes sedan genom
svedning. I den genom askan gödslade jorden gjordes sedan -det första utsädet.
Nya världens skogsbygder röjdes sålunda ungefär på samma sätt, som i äldre tider
användes för skogarnes uppröjning i vårt land. Skogsröjaren dref ofta detta arbete
som yrke; vanligen själf barn eller barnbarn af pioniärer älskade han det obundna,
vilda lifvet vid gränsen. Han hade icke lust för den bofaste bondens lif, skogen
var hans verksamhetsfält, indianstrider och jaktäfventyr hans fröjd. Han behöfde
godt svängrum; om grannarnes antal ökades, började han vantrifvas, och så snart
han funnit en köpare för de af honom gjorda »förbättringarne», drog han vidare
väster ut för att börja om samma dans på nytt.
Köparen var en farmare, som i stället för blockhuset uppförde ett hus af bräder,
byggde uthus, anlade en trädgårdshage och skötte åker och äng. Äfven denne
»pioniär-farmare» var ofta icke en bofast jordbrukare, äfven han var en spekulant och sålde
farmen, så snart ett gynnsamt tillfälle yppade sig.
Andra farmare kommo till, och så byggdes kyrka, skola, tingshus, värdshus och
sågverk; kring dessa uppväxte handelsbodar, där allmogen på de kringliggande
går-darne köpte, hvad den behöfde. Var platsen gynnsamt belägen, vid en flod eller
korsväg eller senare vid en järnvägsknut, uppstod en stad. Då uppfördes stenhus, ett
tryckeri med tidning och en bank öppnades, handtverkare och större affärsmän strömmade
till, och fabriker uppväxte. Närbelägenheten af en stad med åtföljande lätthet att få
afsättning för traktens produkter återverkade i sin tur på den omgifvande landsbygden,
så att kulturen uppdrefs och befolkningen ökades. Öfvergången från ödemark till
högsta civilisation, som i andra land tagit årtusenden, kunde här sålunda
fullbordas på några år.
Oupphörligt gick strömmen af utvandrare längre åt väster. Sydländingar, i
synnerhet »fattiga hvite», som undanträngts af de stora plantage-egarne, befolkade södra
delarne af staterna Ohio, Indiana och Illinois, närmast Ohiofloden; utvandrare från
Nya England och senare från Tyskland och de skandinaviska landen slogo sig ned
i norra delen af de nämnda staterna, närmare de stora sjöarne, samt i Michigan,
Wisconsin och Minnesota. Redan tidigt öfvergick folkvandringen åt väster flodernas
fader och tog riktningen upp efter Missouri. Ett tätare bebyggande af det aflägsna
landet i nordväst var dock icke möjligt, innan järnvägarne beredt goda tillfällen för
afsättning af dess produkter.
Tabellen å sid. 47 gifver en öfversikt öfver bebyggandet af landet i nordväst.
Mycket olika Ohioterritoriets bebyggande, både hvad syften och resultat angår,
var kolonisationen af landet i sydväst. Orsakerna till vandringen västerut voro här
desamma som i norr; äfven här var jorden vid kusten utsugen, äfven här lockades
man åt väster af det billiga landet, som blef dubbelt lockande genom den tilltagande
efterfrågan på bomull.
Men kolonisationen hade dock här en helt annan prägel. Visserligen fanns det
äfven här skogsröjare, som först upptogo kampen med ödemarken. Men den
typiska bilden i Söderns vandring västerut är dock hvarken skogsröjaren, som med
sin yxa intränger i urskogen, eller farmaren, som på sin forvagn medför sitt lilla
bohag, utan plantage-egaren, som, omgifven af sina slafskaror, drager mot Västern.
Liksom de nordvästra staterna så återspegla äfven de sydvästra det sociala och
ekonomiska tillståndet i de delar af kustlandet, från hvilka nybyggarnes massa dragit
ut. I nordväst finna vi först en befolkning af farmare, som tillika med sina familjer
sköta sin gård, men snart uppblomstrar i samfärdselns medelpunkter äfven ett rör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
