Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Frihet och slafveri. - 10. Inbördes krig och rekonstruktion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
få stora familjer, de andra hvita voro blott ett bihang till dem, de svarte voro
rättslösa.
Äfven i fråga om samhällets organisation stod Södern i skarpaste motsats till
nordstaterna och till de västeuropeiska land, där just vid denna tid medel- och
underklassen tillkämpade sig rätt att deltaga i afgörandet af sina öden.
Äfven moraliskt och intellektuellt stod Södern efter kulturvärlden. Slafveriet
utöfvade ett högst ogynnsamt inflytande på de härskande klassernas seder; det nästan
obegränsade herraväldet öfver de rättslösa slafvarne ledde till själfsvåld och råhet i
umgänget äfven med andra människor. Det saknades ej händelser, som visade, att det
fanns en djup klyfta mellan den åskådning, som härskade hos Söderns »kavaljerer», och
den civiliserade mänsklighetens. Bland denna plantage-egarearistokrati kunde man
väl träffa enstaka högt bildade män och kvinnor, men i stort sedt var dess bildning
ytterst låg, och om en förfinad kultur, sådan som i den tidens Nya England, kunde
här ej vara något tal. Södern har frambragt en rad duktiga politiker och militärer
men inga stora skalder och vetenskapsmän.
Södern hade alltså ekonomiskt, socialt och intellektuellt blifvit stående på en låg
utvecklingsgrad. Medan i Norden hvarje ny dag skapade nya värden, nya städer
uppväxte och nya kulturhärdar grundades, förblef Södern ett rent agrariskt samhälle,
behärskadt af en klass storgodsegare. Genom sin sällsynta politiska begåfning hade
denna härskande klass lyckats icke blott att hålla andra lager af Söderns hvita
befolkning under sin lydnad utan äfven att genom skickligt utnyttjande af de
politiska strömningarne i Norden vinna bundsförvanter inom de fria staterna och
därigenom i två mansåldrar bibehålla hegemonien inom unionen. Då slafbaronerna
slutligen förlorade denna, skredo de till unionens upplösning. Det var nu frågan,
om Norden skulle finna sig häri och om bomullskonungariket skulle vara i stånd
att emot Nordens vilja uppehålla sin Oafhängighet.
10. Inbördes krig och rekonstruktion.
Konflikten mellan unionens båda hälfter hade nu kommit därhän, att den endast
kunde lösas genom blod och järn. Vintern 1860-1861 hade ifrigt arbetats på en
kompromiss, och möjligt är, att en sådan skulle hafva fördröjt krigsutbrottet några
månader eller år liksom att en kraftigare man än presidenten Buchanan i spetsen
för unionen mot slutet af år 1860 skulle hafva bragt saken till ett raskare afgörande.
Men man hyser numera intet tvifvel därom, att en sammanlefnad inom en och
samma stat i längden måste blifva en omöjlighet för’ tvenne samhällsgrupper med
så olika ekonomiska och sociala förutsättningar. Det går icke ens att ensamt skylla
brytningen på motsatsen i de ekonomiska intressena; ännu mer fördärflig var Söderns
andliga isolering och rent oöfverkomlig motsatsen i världsåskådning mellan den högt
kultiverade Norden och de i hvarje hänseende efterblifna sydstaterna. Det saknades
i Norden ingalunda politiker, som ansågo, att man borde låta de affälliga
systerstaterna draga i frid, men mot en sådan unionsupplösning, i samma stil som den
svensk-norska af 1905, talade viktiga ekonomiska och politiska intressen. Södern
med sin ensidiga produktion var ett synnerligen betydelsefullt afsättningsområde för
nordstaternas industri; skulle den blifva en stat för sig, skulle den säkerligen införa
frihandel, och då skulle nog den europeiska, framför allt den engelska konkurrensen
beröfva Nordens industriidkare denna marknad. Men ännu mer än de merkantila
måste de politiska intressena tynga i vågskålen. Med unionens stora utsträckning
och de olika landsdelarnes olika ekonomiska intressen skulle ett erkännande af
rätten till secession hafva betydt detsamma som själfupplösning. Ty hvem gick i
borgen för att icke vid nästa tillfälle äfven områdena vid Stilla hafvet skulle
förklara sig oafhängiga? Söderns afsöndring skulle dessutom för lång tid hafva
gjort Förenta staternas ställning som världsmakt om intet. Visserligen hade det
äfven inom en stympad union funnits utrymme nog, men den skulle hafva saknat de
Världshistoria VI. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
