Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Det spanska kolonialriket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 K. HAEBLER, CENTRAL- OCH SYDAMERIKA.
förbindelse med hemlandet, där casa de contratacion (handelskammaren) i Sevilla,
som ursprungligen inrättats för att hålla uppsikt öfver kolonialhandeln men snart
utvecklats till ett kolonialt ämbetsverk med administrativ och juridisk myndighet,
intog en fullt motsvarande monopolställning. Öfver båda stod som högre instans
och som ledande myndighet Indiska rådet (consejo supremo de las Indias), som
ständigt åtföljde det kungliga hofvet. I det följande blef det också nödvändigt att
inrätta nya domstolar. Så uppstodo med tiden icke mindre än nio audiencias, men
den i San Domingo bibehöll ända in i adertonde århundradet en
undantagsställning. Detta berodde på <^en koloniala samfärdselns begränsning, ty mellan San
Domingo och Guadalquivirs mynning-Sevilla, San Lucar och Cadiz - gick i
århundraden hela den samfärdsel, som egde rum mellan moderlandet och alla dess
transmarina besittningar. Icke mindre omsorgsfullt var det sörjdt för den kyrkliga
förvaltningen. De första biskopsstiften upprättades år 1512 på Espanola. Ju längre
den civila organisationen fortskred, dess mer utbredde sig äfven nätet af andliga
områden med biskops- och ärkebiskopsstift i spetsen. Men samma grundsats, som
ställde samtliga kolonierna som en jättedomän omedelbart under Kastiliens krona,
tog sig äfven uttryck på det andliga området. Konungen var patronus för alla
pastorat i kolonierna och besatte dem oberoende af hvarje främmande inblandning.
Det anmärkningsvärdaste draget i den spanska kolonialförvaltningen var dess
ställning till infödingarne. Under sin andra amerikanska resa hade Columbus
efter mönstret af portugiserna, den enda nation, som dittills innehaft kolonier, tagit
med sig ett större antal indianer för att i Spanien sälja dem som slafvar. Men redan
då fastställdes den principen, att infödingarne skulle anses för fria undersåtar, ehuru
denna grundsats sedan genomgått flere modifikationer i tillämpningen. Så fortlefde
ända till 1531 seden att göra fientliga indianer till slafvar. I början tillhölls äfven
den frie indianen att i och för sin omvändelse och hyfsning träda i
skyddsförhållande till de europeiska invandrarne. Med sådana repartlmientos (utdelningar, län)
och encomiendas (skyddsvälden) plägade man belöna kolonister, som inlagt
särskilda förtjenster om det spanska väldets utbredning. Men då det klagades, att de
indianska »skyddslingarne» mera utnyttjades, än de själfva hade nytta af sina
beskyddare, påbjödos stränga lagar till infödingarnes bästa, encomiendas inskränktes,
och indianernas omvändelse och hyfsning öfverlätos alltmer åt de andlige, som
genom sin missionsverksamhet utbredde det spanska inflytandet till kolonialrikets
af-lägnaste vrår. Spaniens infödingslagstiftning är den mildaste, som någonsin
existerat. Där de infödde behandlats illa, har det icke berott på lagarne utan på
personligheter och förhållanden bland kolonisterna.
De senare voro svåra nog. Columbus’ förhoppning att komma fram till Asiens
östkust, med hvars högt civiliserade nationer en vinstgifvande handel kunde
anknytas, hade alldeles slagit fel, och de amerikanska koloniernas egna produkter
lemnade i början ringa utsikter att täcka de gjorda utgifterna. Först med odlingen af
sockerrör, som jämte andra kulturer öfverflyttades från Gamla världen till den Nya,
öppnades bättre utsikter. Emellertid hade det visat sig, att infödingarne ej stodo
ut med sådana arbeten. De åtgöranden till deras skydd, som omkring 1520 med
synnerlig ifver bedrefvos af Bartolomé de Las Casas, ledde därför till införandet af
negerslafveriet, som under följande århundraden, ända till befrielsekriget, skulle sätta
sin prägel på den Nya världens hushållning.
En alldeles ny ekonomisk betydelse fingo kolonierna för moderlandet, när man
upptäckte deras mineralskatter. Något guld hade redan Columbus anträffat på de
Västindiska öarne, och man hade tidigt börjat leta efter mera sådant i flodernas
sand. Men nämnvärdt utbyte af ädla metaller vann man först, sedan man
upptäckt silfvergrufvorna i Mexiko - Sultepeque, Guanajuato - och i Peru - Potosi - och
gjort dem lättarbetade genom uppfinning af amalgameringsprocessen. Det rika
byte af ädla metaller, som vid eröfringen af dessa land fallit i spanjorernas
händer, hade endast varit för en gång, men i dessa bergverk öppnade sig ständigt
flödande rikedomskällor, hvartill ingen annan makt hade något motsvarande. Guld
och silfver och under lång tid äfven pärlor från Sydamerikas nordkust och
smaragder ur Nya Granadas grufvor strömmade till Spanien i sådan mängd, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
