Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Det spanska kolonialriket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 K. HAEBLER, CENTRAL- OCH SYDAMERIKA.
handelshus, som delade vinsten med kronan, kunde inhösta 100-300 procent på
denna rörelse.
Spaniens fiender nöjde sig ej med att oroa samfärdseln med den Nya världen
utan öfvergingo med tiden äfven till angrepp på själfva kolonierna. Under den
första tiden hade spanjorerna i känslan af fullkomlig säkerhet grundat sina nybyggen
på öppna platser, där kusten var som mest tillgänglig, och på sin höjd befäst
landsidan, mot indianerna. Men efter år 1542, sedan först fransmän och därefter engelsmän
öfverfallit och plundrat en rad öppna kustplatser, tillgrep man den utvägen att
antingen befästa alla viktigare punkter eller flytta nybyggena så långt uppåt floderna,
att de voro tryggade mot fientliga öfverrumplingar.
Trots dessa åtgärder rådde under hela 1600-talet stor osäkerhet i de
amerikanska farvattnen. Ju mer tyngdpunkten i det spanska kolonialväldet flyttades till
fastlandet, där Mexiko, Cartagena, Santa Fe de Bogotå, Quito och Lima blefvo
medelpunkter för koloniernas andliga, samhälleliga och kommersiella lif, dess mer
förlorade den västindiska arkipelagen sin betydelse i de spanska och koloniala
myndigheternas ögon. De mindre öarne hade spanjorerna nästan omedelbart efter
upptäckten utrymt. Men äfven på de större inskränkte sig den spanska kolonisationen
till några få ur förvaltningssynpunkt lämpliga områden. Så inträffade det, att de
tilltagsna äfventyrare, som i krigstid hemsökte de spanska kolonierna till lands och
vatten och som fortsatte därmed, äfven efter det makternas fredsslut beröfvat dem
förevändningen att drifva sitt piratväsen under en öppen fiendes flagga, ej blott
kunde sätta sig fast på de mera aflägsna småöarne i arkipelagen utan till och med
skaffa sig smygvrår i undangömda bukter på Espanolas och Cubas kuster. Dessa
flibustierer och bukanierer, som rekryterades ur alla möjliga nationer utom ur den
spanska, utgjorde vissa tider ett gissel för Spaniens kolonier; deras plundringståg
nådde likaväl Stilla hafvets som Atlantens kuster, och deras röfverier hemsökte till
och med städer, som lågo milsvidt aflägsna från hafvet. Först sedan Spanien
förmått sig att formligen afträda till sina fiender de af dem besatta öarne, så att de
själfva fingo intresse af sjöröfveriets afskaffande, upphörde flibustierväsendet att vara
en fara af betydenhet. Förutom flere af de små Antillerna hade Spanien vid
slutet af sjuttonde århundradet förlorat Jamaika (till England) och en del af Espanola
(till Frankrike.)
Frånsedt dessa öfvergående yttre faror hade de spanska koloniernas utveckling
ett lugnt och jämnt förlopp. Sedan conquistadorernas generation var utdöd,
upphörde utan vidare förtrycket af infödingarne. Blott en enda gång eller år 1780, då
Tupac Amaru i Peru lyckades upptända ett slags nationell fanatism hos sina
landsmän, fick Spanien att göra med ett indianuppror. Vida oftare var det då negrerna,
som beredde spanjorerna bekymmer. Redan ett århundrade efter upptäckten var
deras antal nästan lika stort som de hvita nybyggarnes. I sådana trakter, där
slafvar användes i större mängd men nybyggarne ännu bodde glest, inträffade icke
sällan, att de svarte flydde till skogarne och där rotade sig samman i band, som
länge kunde blifva farliga nog, intill dess att deras husbönder fingo hjälp af
trupper nog starka att nedslå upproret.
Däremot utbildade sig mellan indianer och kolonister nästan öfverallt ett
patriarka-liskt förhållande, som kom bägge parterna till godo. En blandning af blod har
endast här och där i nämnvärd grad förekommit. Den spanska regeringen har
visserligen sträfvat att genom förmälning mellan spanska eröfrare och infödda furstinnor och
prinsessor åstadkomma en intressegemenskap mellan hvite och röde och har äfven
gifvet lagligt erkännande åt den sålunda uppkomna infödda adeln. Men endast i
trakten kring Asuncion hafva blandade giften förekommit nog länge och ofta för att
gifva upphof åt ett slags biandfolk. I allmänhet hade spanjorerna tagit med sig till
Amerika den stolthet öfver sitt rena blod, som under det sextonde århundradet blifvit
så starkt utbildad i moderlandet. I motsats till den kringirrande befolkningen af
tjenstemän, handelsidkare och lycksökare utbildades i alla kolonialprovinserna en
stam af bofasta familjer, som i egenskap af renblodiga kreoler ej blott höllo sig strängt
af-söndrade från infödingarne utan äfven genom förmögenhet och erfarenhet kände sig
öfverlägsna de hvita nykomlingarne, de s. k. chapetones. Från Spaniens sida rönte kreo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
