Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Det spanska kolonialriket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
K. HAEBLER, CENTRAL- OCH SYDAMERIKA.
Under sista tredjedelen af det adertonde århundradet följde Spanien en politik
som kunnat blifva ödesdiger för dess kolonialvälde. Genom den 1761 afslutade
bourbonska familjetraktaten, som bragte det i nära anslutning till Frankrike, kom det
i allt skarpare motsats till den under tiden starkt tillväxande engelska s ömakten
Ä Pfc°T blv-P mJC,ket farHgare fÖr de SPanska kolonierna8, som deT vid-*
sträckta kuster erbjödo engelsmännen bekväma angreppspunkter. På detta sätt hade
Florida 1763 gått förloradt. Det återvanns visserligen efter tjugu år, men 1795 måste
återstoden ät Espanola uppgifvas till fransmännen, och upptäckarens ben blef det
enda, som spanjorerna räddade af denna sin första koloni i Amerika.
Det farligaste vågspel, som den franska politiken invecklade Spaniens regering i
var, da det understödde Englands nordamerikanska kolonier i deras kamp för
oberoende. For att ej inbjuda sina egna kolonier att tillämpa samma frigörelseprinciper som
Spanien förfäktade i Nordamerika, höll sig detta visserligen med flit i bakgrunden,
men det hindrade icke, att England upptog sina fienders exempel och sökte bereda
spanjorerna svårigheter i deras transatlantiska besittningar. Tills vidare hade detta
emellertid ingen verkan. På grund af den obetydliga territoriella beröringen hade
de spansk-amerikanska kolonierna endast fördelar af kriget med England, ty till följd
af osäkerheten på hafven såg sig regeringen i Madrid än en gång föranlåten att
lätta eller upphäfva koloniernas afspärrning för den främmande handeln. För en
agitation i syfte att locka de spanska kolonierna till affall från moderlandet var
tiden ännu ingalunda mogen. Det visade sig med all tydlighet, då engelsmännen
försökte att med vapenmakt gifva fart åt befrielseplaner i de spanska besittningarne.
Med det korta afbrott, som slutade med den nyssnämnda förlusten af Espafiola,
fortfor Spaniens förbindelse med Frankrike, äfven sedan detta efter den bourbonska
dynastiens fall utvecklat sig till republik och därefter till en napoleonsk
militärdiktatur. Häraf följde, att Spanien äfven fick dela den franska antagonismen mot
England, och i förbund med det napoleonska Frankrike förlorade det sista återstoden
af sin sjömakt genom slaget vid Trafalgar (den 21 oktober 1805). Samtidigt
härmed gingo engelsmännen till öppet anfall på Spaniens kolonier.
Buenos Aires hade i viss mån vunnit sin storhet genom åsidosättandet af den
stränga afspärrning, som annars utmärkte Spaniens handelspolitik. Dess betydelse
berodde i mycket på afskaffande! af de gamla tullskrankorna, och därför gällde det
i hela det spanska Amerika för att vara den stad, där friare framstegsideer hade
bästa resonansen. Med denna hamn hade äfven engelsmännen haft mycken
samfärdsel, och därför beslöt general Beresford, som år 1805 tagit Kaplandet i
besittning för engelsk räkning, att äfven våga en kupp mot Buenos Aires. Då ett
angrepp på denna plats alls icke varit väntadt, kunde engelsmännen inom några
dagar och med helt obetydliga förluster sätta sig i besittning af staden och citadellet.
Nu hade ögonblicket för en resning mot det spanska väldet varit inne, men ingen
rörelse i den riktningen förspordes. Å andra sidan vågade icke heller
vice-konung-en eller de koloniala myndigheterna öfver hufvud organisera något motstånd mot
engelsmännen. Ett sådant utgick däremot från befolkningen själf, som därigenom
påtagligt visade, huru litet engelsmännen kände den i kolonierna härskande
stämningen, då de trodde sig kunna därstädes upptända ett befrielsekrig likt det,
hvarigenom de själfva förlorat sina kolonier i Nordamerika.
Utan att den engelska besättningen kunde hindra det, hade patrioterna väpnat
sig och samlats i stadens närhet. Under ledning af fransmannen Jacques de Liniers,
hvilken tjenade som kapten i den spanska kolonialhären, förenade de sig den 27
juni 1806 utanför stadens portar och trängde genom koncentriska anfall
engelsmännen allt längre tillbaka mot torget och citadellet. Icke heller där kunde dessa hälla
sig, och Beresford måste till slut vara glad att få fritt aftåg. Kapten ^miers
belönades för stadens befrielse med utnämning till vice-konung, och som sådan fick han
tillfälle att förnya striden med engelsmännen. Beresford erhöll förstärkningar från
moderlandet, bemäktigade sig östra stranden af La Plata och gjorde Montevideo till
utgångspunkt för nya operationer mot Buenos Aires. Hans angrepp den 12 augusti
företogs på samma sätt som patrioternas, då de återeröfrade staden. Men han stötte
på ett så beslutsamt och hårdnackadt motstånd, att han efter svåra förluster måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
