Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Befrielsekrigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEFRIELSEKRIGEN.
103
ingen annan råd till fäderneslandets räddning, än att de begåfvade det med den
efter mönstret af 1793 års franska författning uppställda papperskonstitutionen af
1812, som, redan innan Ferdinand VII återvändt till sitt rike, lössläppt
inbördeskrigets makter i det olyckliga landet.
Dessa händelser kunde icke undgå att återverka på de alldeles åt sig själfva
öfverlemnade kolonierna. Medan rojalisterna i de flesta provinserna inom kort
åter-vunno den makt, som kreolerna frånryckt dem vid 1809 års resning mot det
napoleonska regementet, bildade sig på andra håll under inflytande af 1812 års
liberala idéer politiska grupper, som fordrade parlamentarisk själfstyrelse äfven för
kolonierna. Då det spanska hemlandet i väsentlig grad hade Englands hjälp att tacka
för sin räddning, vann det engelska inflytandet numera fotfäste äfven i kolonierna,
och därmed utbreddes äfven de förhoppningar om oberoende, som England 1805 fåfängt
sökt uppväcka i
""" "" Men diktatorn för-
mådde icke rädda
fosterlandet; han
trängdes ut till
kusten och lemnades
där af sina egna
stridskamrater i
fiendernas händer.
Sommaren
1813 höjdes ånyo
frihetens fana i
Venezuela, denna
gång af Simon
Bolivar, som väl
varit en af Mirandas
förrädare men på
samma gång var
hans
framgångsrikaste lärjunge.
Med stridskrafter,
som juntan i Nya
Granada ställt till
hans förfogande,
ryckte denne in i
Venezuela för att
angripa
därvarande rojalister. I
Caracas utropades
han till diktator med hedersnamnet Libertador (Befriaren), men inom kort blef han,
liksom förut Miranda, utträngd till kusten, och alla frukter af hans framgångar gingo
förlorade. I Venezuela liksom i Nya Granada återställdes det gamla tittandet af
general Morillo, som Ferdinand VII (1815) ditskickat med spanska trupper.
I Buenos Aires hade revolutionen haft en mindre radikal karaktär. Den
kreol-junta, som 1809 tog regeringen i sin hand, erkände ännu alltjämt till namnet
Ferdinand VII:s suveränitet. Af denna ståndpunkt drog hon äfven den slutsatsen, att
hela vice-konungadömet La Plata borde stå under dess lydnad, men hon splittrade
sina krafter genom att söka framtvinga sådan underkastelse med vapenmakt i
Uruguay, Paraguay och Tucuman. De nederlag juntan härvid led påskyndade den
inre upplösningen. Ej endast Uruguay och Paraguay tillkämpade sig under tiden
sin själfständighet utan äfven de förvildade gauchos på det vidsträckta argentinska
stepplandet vägrade de kosmopolitiska liberalerna i Buenos Aires lydnad och värjde
sig framgångsrikt mot deras angrepp. Till följd af dessa inbördesstrider syntes år
1814 det ögonblick ej fjärran, då rojalisterna äfven här skulle skörda frukterna af
frihetsvännernas omogna politik.
kolonierna.
Skådeplatser
för denna
utveckling voro i
synnerhet provinserna Venezuela och
Buenos Aires.
I Caracas hade
Oafhängighet
proklamerats redan
den 5 april 1811,
men denna
rörelse var endast
riktad mot Josef
Bonaparte. Hårdt
ansatt af
rojalisterna hade den
nya regeringen
nedlagt sin
maktbefogenhet i
händerna på den af
engelsmännen
utskickade frihetsaposteln, general
Miranda, som
kom
venezuela-nerna till hjälp.
General Miranda.
Kopparstick af Gaucher.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
