Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Befrielsekrigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 K. HAEBLER, CENTRAL- OCH SYDAMERIKA.
till att förbereda underhandlingar om upprättandet af en visserligen oberoende men
under en medlem af spanska konungahuset stående monarki på amerikansk mark.
På den mellersta och södra valplatsen, där Peru och Bolivia ännu troget höllo fast
vid konungadömet, medan Chile och de argentinska provinserna söndersleto
hvarandra i mördande brödrastrid, skulle en sådan plan säkerligen ej hafva mött några
©öfvervinneliga svårigheter. Att den ej kunde genomföras, berodde på sakernas
utveckling i Norden.
Där hade Bolivar sommaren 1817 gjort ett tredje försök att störta det
spanska väldet och ändtligen haft lyckan med sig. Denna gång hade frihetskämparne
tagit Orinoco-området till operationsbas, emedan detta var mindre tillgängligt för
spanska angrepp, och förlagt regeringens säte till Angostura. Dit inkallade Bolivar
en kongress från de norra provinserna; denna proklamerade den 17 december 1819
Venezuelas själfständighet och ställde Bolivar med diktatorisk makt i spetsen för
den nya fristaten.
Nu flyttade Bolivar kriget öfver Anderna för att träffa sin motståndare i hjärtat
af hans makt. Medan rojalisterna sökte täcka Venezuela och Magdalenas nedre lopp
såsom det omedelbart hotade området, ryckte Bolivar genom Apures Llanos fram mot
bergskedjan, som han öfvergick vid Sogamoso. Vid Boyaca sökte rojalisterna hindra
hans marsch men blefvo slagna. Därefter inryckte Bolivars trupper i Santa Fe de
Bogotå, vice-konungens hufvudstad, och gjorde slut på det spanska herraväldet i
höglandet. Nya Granada och Venezuela förenades under namnet republiken
Columbia, och Bolivar ställdes i spetsen för densamma.
Äfven här gjorde 1820 års vapenhvila för en tid slut på striderna, men Bolivars
omätt-liga ärelystnad begagnade den endast till att befästa hans maktställning. Redan i början
af året 1821 begynte han striden på nytt. Han trängde nu från höglandet fram
mot hjärtat af Venezuela, slog de spanska trupperna vid Carabobo, besatte Caracas
och tvang återstoden af fiendens här att söka skydd under Puerto Cabellos
kanoner. Endast några kustplatser stannade i spanjorernas händer, emedan dessa
behärskade hafvet; i det inre landet fanns ej mer någon rojalistisk besättning.
Af frihet fingo emellertid medborgarne i republiken Columbia intet öfverflöd.
Bolivars styrelse var en ren militärdiktatur, som icke ens försmådde att stödja sig på
främmande legosoldater. Så mycket han än i högtrafvande fraser prisade frihetens
välsignelser, blef den att börja med endast ett stramt soldatregemente, som
visserligen icke var lätt att upprätthålla och som därför icke heller var i stånd att utplåna
den gamla splittringen.
Dittills hade intet samband förefunnits mellan den norra och den södra
krigsskådeplatsen. Men sedan man bragt det därhän, att endast det mellanliggande
området återstod att eröfra, måste en sådan samverkan komma af sig själf.
Närmaste anledning blefvo händelserna i Quito. I sina proklamationer hade Bolivar
visserligen redan införlifvat denna provins med sin columbiska republik, men han
hade ej förmått att drifva rojalisterna därifrån. Ett kombineradt angrepp, som 1821
företogs mot Quitos högland af Sucre från Guayaquil och af Bolivar från Pasto,
slutade så, att bägge fingo återvända med oförrättadt ärende. Först när San Martin lät
en del af sina trupper stöta till Sucres här, kunde denne förnya anfallet och
efter glänsande vapenskiften vid Riobamba och Pichincha sätta sig i besittning af
Quito, utan att Bolivar fann tillfälle att ingripa. Till tack för den goda hjälpen
ställde sig distriktet Guayaquil, som intog en statsrättsligt ej fullt klar ställning
mellan Quito och Peru, under de båda frihetsbjältarne San Martins och Bolivars
gemensamma skydd och inbjöd dem att mötas i distriktets hufvudstad för att fira
segern och komma öfverens om vidare operationer.
Om patrioterna hoppats att härmed främja freden mellan de latinska
systerstaterna, så togo de grundligt fel. Bolivar kom först till Guayaquil och annekterade
provinsen för sin colurnbiska republik utan att hafva inhemtat vare sig dess egen
eller San Martins mening i saken. Hvad som förekommit vid de båda
frihetshjäl-tarnes förhandlingar i Guayaquil, har blifvit en hemlighet. Resultatet blef emellertid,
att San Martin nedlade sina ämbeten och värdigheter, öfvergaf det land han gifvit
friheten och drog sig tillbaka till Europa, öfverlåtande åt Bolivars äregirighet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
