Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Staterna i det latinska Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 K. HAEBLER, CENTRAL- OCH SYDAMERIKA.
sågo sin förebild i Nordamerikas Förenta stater och trodde sig kunna påräkna
samma hastiga och blomstrande utveckling som dessa, blott de så troget som möjligt
efterapade deras författning. Men härvid förbisågo de alldeles de stora olikheterna
i de politiska och sociala förhållanden, som rådde i det angelsaksiska och det
latinska Amerika, när dessa tillkämpade sig Oafhängighet och själfstyrelse. I Norden
var det en inom jämförelsevis begränsadl område sammanträngd befolkning, hvars
handlingskraft endast obetydligt klafbundits genom administrativ inblandning och
därför småningom blifvit stark nog att afskaka det politiska förmynderskap, som
moderlandet långt efteråt sökte pålägga densamma. I Södern var det ett oerhördt
vidsträckt område med ett tunt lager af europeisk befolkning, som på grund af bristande
gemensamhet i intressen endast hade ett helt löst inbördes sammanhang. Då de
latinska koloniernas väl och ve i stort sedt berott af de ämbetsmän, som regerade
dem i moderlandets namn och intresse, så saknades här hvarje förståelse för de
politiska uppgifter, som följde af själfstyrelsen. Där den enskilde kolonisten vunnit
någon fördel och utmärkelse, hade detta icke berott på egen arbetskraft utan på de
styrandes gunst; därför sökte han också allt framgent sin lycka i utnyttjandet af
makt och inflytande. Det fattades hela denna frihetsrörelse en berättigad princip.
Kolonialprovinserna hade rest sig mot en ny, rättslös regering, som äfven
moderlandet vägrat att erkänna. Endast den häraf föranledda upplösningen af
statsordningen hade upptändt begäret efter Oafhängighet och detta särskildt hos dem, som
under oroligheterna ryckt till sig makten och sedan endast i ett lösgörande från
moderlandet sågo någon utsikt att kunna bibehålla den. Den frihet, som
oafhängig-hetskämparne skrefvo på sin fana, var därför alltigenom af en säregen art.
Folkets massa, bland hvilken mestizer och indianer bildade det alldeles öfvervägande
flertalet, var på intet sätt vuxen de uppgifter, som den nya författningsstaten ålade
den. Och de regerande brydde sig ej om att göra något för folkets politiska
uppfostran utan funno det mycket bekvämare att begagna massorna som medel för sina
egna intressen. Däraf ledarnes agitatoriska framfärd, däraf frasens utomordentliga
makt, bombasten och osannfärdigheten i den politiska retoriken. Men samma
orsaker hade med nödvändighet till följd, att aktningen för lag och ordning var och
förblef så ringa. En rörelse, som utan gemensamma högre mål började med lagens
och ordningens åsidosättande, måste föra därtill, att äfven i det följande det för hvarje
gång förhärskande intresset sökte sitt berättigande blott i sig själft och ej kände någon
förpliktelse att respektera och uppehålla den bestående ordningen. Så blefvo de
lättsinnigaste författningsändringar, rättskränkningar och till och med våldsgärningar
alldagliga företeelser, utan att man insåg deras oförenlighet med verklig frihet.
De nybildade staterna hade sin alldeles särskilda fiende i den personliga
ärelystnaden. Att en sådan man som Simon Bolivar kunde ernå en nästan afgörande
betydelse för hela kontinentens frihetsrörelse, visade tydligt nog det latinska
Amerikas omogenhet, och den dyrkan, som ända intill närvarande tid i stora delar af
landet bedrifves med hans minne, skulle i och för sig vara nog att bevisa, huru
outvecklade föreställningar man än i dag har om verklig frihet i det spanska
Amerika, äfven om icke stora och små frihetshjältar af samma typ efter hans
exempel oupphörligt våldförde sig på friheten i frihetens namn.
De spanska koloniernas affall från moderlandet hade varit ett verk af kreolerna,
som trodde sig tillbakasatta och förfördelade af spanjorerna. På deras maning hade
folken rest sig, fastän de själfva endast utgjorde en minoritet af folket. Så snart
nu kreolerna kommit i besittning af makten och ville lägga beslag på densamma
uteslutande för egen räkning, började de därför helt naturligt att röna motstånd
af de andra folklagren, och så får frihetsstriden sin fortsättning i rasstriden. Så
krassa former som på ön Espanola, där denna strid redan före det sydamerikanska
frihetskrigets början haft sitt typiska förlopp, antog den dock icke på fastlandet.
Endast Mexiko hade haft en känning däraf i prästen Hidalgos förut omtalade
uppror, och i denna stat förekommo äfven i det följande upprepade gånger mera
omfattande uppror af infödingarne. Men öfverallt försiggick en rasförskjutning i samma
riktning. Redan under oafhängighetsstriderna hade raskampen framtvungit en del
medgifvanden. Venezuelas vilda lianeros liksom gauchos på de argentinska step-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
