Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Staterna i det latinska Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
K. HAEBLER, CENTRAL- OCH SYDAMERIKA.
form. När Napoleon för att undgå en konflikt med Nordamerikas Förenta stater
drog sina trupper tillbaka ur Mexiko, blef den liberala monarkien i frihetens namn
störtad af en partipolitisk militärdiktatur, som besudlade sin ingång med att begå
justitiemord på den fångne kejsaren och hans sista trogne. En krigsrätt dömde
Maximilian till döden, hvarpå han afrättades i Queretaro den 19 juni 1867. Benito
Juarez och hans lärjunge och efterträdare Porfirio Diaz hafva otvifvelaktigt gjort
mycket för Mexikos ekonomiska utveckling; den senare har till och med lyckats att
skenbarligen gifva de politiska förhållandena en ordning och stadga, hvartill ej blott
Mexiko utan hela
det latinska
Amerika endast sällan
sett något
motsvarande. Men hela
detta nydaningsverk
har dock endast
varit möjligt genom
oafbrutet
vidmakthållande af en stram
diktatur, som intet [-ögonblickryggattill-baka-]
{+ögonblickryggattill-
baka+} för
våldsåtgärder. Huru mycket en
sådan kan vilseleda
rörande ställningens
verkliga stabilitet,
därpå har
Venezuelas samtidiga
utveckling lemnat
ett drastiskt
exempel.
Efter
partipolitiska strider, som
genom sin brist på
sakliga grunder
kunde fullkomligt
jämställas med dem i
Mexiko, hade
Antonio Guzman Blanco
redan 1870 här
vunnit en diktatorisk
maktställning, som
han begagnade till
ett storartadt
befrämjande af
republikens ekonomiska
utveckling. Hans
regemente utmärkte
sig därigenom från
hans medtäflares, att
han i hög grad
vinnlade sig äfven om
de andliga
intressenas tillgodoseende.
Venezuela hade
honom att tacka för
en tid af ekonomiskt
uppsving, som
varade till 1890 och
syntes lofva en
lyckosam fortsättning.
Och dock hafva
några få år af
partipolitiska revolutioner varit nog för
att göra just denna
stat, liksom Mexico,
till ett nedslående
exempel på de
konsekvenser, till
hvilka det latinska
Amerikas senaste
utvecklingsfas tenderat.
Under kolonialtiden förekom det ofta, att de tätare befolkade områdena åtskildes
genom vida sträckor af glest befolkad eller alldeles obruten obygd. Häraf följde, att
kolonialprovinsernas gränser ej voro så noga bestämda, där de gingo fram genom
dylika ödebygder, hvilkas besittning ej lockade någon. I detta förhållande inträdde
till en början ingen förändring, när kolonialprovinserna förvandlades till
själfständiga stater. Sådana obebyggda områden begynte först då få värde, när man
började rationellt tillgodogöra sig landets naturliga skatter och därvid gjorde den erfarenhet,
att dessa ödebygder icke sällan inneslöto betydliga nationalekonomiska värden. Under
sådana omständigheter började man på alla håll intressera sig för att ordna
lands-gränserna, och därvid sträfvade naturligtvis hvar och en af de berörda republikerna
att utvidga sitt territorium genom att draga till sig det mesta möjliga af det
dittills försmådda gränslandet. Så uppstodo gränsstrider ej blott mellan de forna
spanska besittningarne inbördes utan ofta äfven där deras område berörde
europeiska kolonialland eller kejsardömet Brasiliens territorium.
Klokt nog undveko de intresserade regeringarne nästan alltid att för sådana
gränsfrågor gripa till vapen. Tvärtom vann bland dem den grundsats vidsträckt
Benito Pablo Juarez, president i Mexiko.
Efter fotografi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
