Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. England och reformbillen. - 5. Kejsardömet Österrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gals konstitutionella rätt och i synnerhet hans hållning gentemot de upproriska
grekerna voro politiska mästerstycken; till allt detta kom äfven hans betryggande
af negerhandelns afskaffande. Trots den vältalighet, med hvilken Canning inför
landet rättfärdigade sin statsmannaverksamhet, förmådde han icke i längden
kvarhålla de mera inbitna af torypartiet. I parlament och press pågingo häftiga ännu
oslitna partistrider, när han dog 1827. För att kunna rida ut hvarje storm
kallade konungen hertigen af Wellington, den högt ansedde ledaren af högtories, att
bilda det nya kabinettet. Trots de s. k. canningiternas utträngande var detta ur
stånd att alldeles motstå den växande opinionsströmmen. Man måste enligt whigs’
förslag gå in på att ersätta den 1661 till tyglande af fanatiska dissenters införda
korporationsakten, som gjorde nattvardsgång efter anglikansk ritual till villkor för
beklädande af ämbeten i städerna, med ett enkelt löfte om lojalitet gentemot
högkyrkan.
Efter denna akt af sen rättvisa upptogs så mycket ifrigare frågan om
katolikernas emancipation, som alltsedan 1812 varit brännande. Upprätthållandet af
testakten, som 1673 gjort tillträde till statsämbeten och parlament beroende af
trans-substantiationslärans afsvärjande, var meningslöst, sedan faran för lagstridigt gynnande
af katolska partigängare genom de stuartska konungarne ej vidare existerade.
Katolikernas ställning var ej vidare alldeles densamma i de olika riksdelarne. På
Irland hade katolikerna aktiv valrätt till parlamentet, fastän tydligen endast för val
af anglikanska deputerade. Det oaktat var missnöjet i stadigt stigande på den
keltiska ön, som trots löftena under Pitts tid såg sig beröfvad sin jämställdhet genom hårda
strafflagar och handelskränkningar. Sedan 1823 hade den högt begåfvade och
keltiskt öfverspände advokaten O’Connell grundat »den katolska associationen» i
Dublin, som sedan utgrenade sig öfver hela landet. Med prästernas hjälp hade han
agiterat för och åstadkommit en mästerlig disciplin bland massorna. De andliga
hotade de bönder, som röstade för protestantiska husbönder, med helvetesstraff och
varnade för handel och vandel med protestantiska köpmän. Utan hänsyn till tories’
fördomar vågade O’Connell låta invälja sig i underhuset, trots suprematseden.
Under rörelsens fortgång blef spänningen så stark, att man 1829 allmänt befarade
inbördeskrig. Men ett sådant var den enda skräckbild, som kunde förmå den erfarne
premierministern att offra allt, till och med sin egen öfvertygelse. I sista stund beslöt
alltså »järnhertigen» i samråd med ministern för det inre R. Peel att genomföra ett
upphäfvande af de lagar, som utestängde katolikerna. Den sjukligt förbittrade
Georg IV, som ytterligare upphetsats genom hänvisning till hans kröningsed, gaf först
med sig, sedan han lärt sig inse gagnlösheten af hvarje motstånd. Billen passerade
bägge husen och blef lag den 13 april 1829. Endast den irländska rörelsen befriade
Storbritanniens katoliker från en orättvis inskränkning. Utan den skulle inga whigs’
ansträngningar, ingen demokratisk våldsamhet hafva förmått aftvinga tories en ny
reform, som efter Georg IV:s död under Vilhelm IV:s regering fördes till seger.
5. Kejsardömet Österrike.
Med hänsyn till hvad Österrike i mer än tjugu år gjort för sin egen och
för Europas själfständighet syntes det ej orättvist, om Mellaneuropas karta
väsentligen gestaltades, såsom dess intresse kräfde. Med all tsarens popularitet och
Preussens heroism var det väsentligen Wienkabinettet, som utstakat vägar och mål i den
afgörande striden mot Napoleon. Den välbelåtna blicken på rikets afrundade
omfång efter 1815 måste hos Donaustatens ledare stärka den snart allt annat
behärskande känslan af mättnad och motviljan mot förändring.
Hvad kejsar Frans egde af aktiv dådkraft hade väl förbrukats i hans långvariga
brottning med de från Frankrike utgående omstörtningstendenserna. Därför blef viljan
hos honom som hos hans krönta samtida väsentligen riktad på att afvärja. Väl
ville han vara en fader för sina undersåtar men en fader i den patriarkaliska
ab-solutismens anda, som genom stramt förmynderskap och afspärrning försäkrade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
