Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Kejsardömet Österrike. - 6. Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och personligt inflytande voro utslagsgifvande vid besättandet af de högsta posterna
i förvaltning och här, till en viss grad äfven för den politiska kursen. Helst skulle
Frans äfven hafva ansett det katolska prästerskapet för en andlig statspolis. Ända
till olidlighet hårdt men också ända till löjlighet dåraktigt förfor man gentemot
hvarje spår till andlig själfständighet från katedern eller i litteraturen. Man härpå
allvar tagit sig för att uppföra ett slags andlig mur mellan tyskarne i Österrike och
tyskarne ute »i riket», såsom man ännu alltjämt uttryckte sig. Undantag bildade
endast musik och teater men äfven detta mera för att tjena skådelystnaden än den
verkliga poesien. En offentlig mening fick icke existera, och endast det lilla
inflytandet af de förut nämnda aristokratiska kretsarne bildade ett slags traditionell
ersättning därför under betydelsefullare kriser.
6. Tyskland.
Och dessa kronan Habsburgs fordom till riket räknade tysk-böhmiska land voro
nu i förbundsform sammanförda med det öfriga Tyskland. Då dynastiska och
partikularistiska förhållanden i förening med oklarheten i statsmännens och patrioternas
idéer omöjliggjort upprättandet af ett nytt tyskt rike eller af någon annan
nationell statsform, hade de suveräna furstarne och de (fyra) fria städerna den 8 juni 1815
förenat sig i Tyska förbundet som organ för uppehållande af yttre och inre
säkerhet. De suveräna medlemmarnes likställdhet i rättigheter fick ett absurdt uttryck
i röstförhållandena på förbundsdagen, som utgjorde det enda förbundsorganet och
bestod af sändebud, hvilka röstade efter sina respektive regeringars instruktioner.
Öfver krig och fred kunde efter ordalagen taget ett flertal afgöra, som hade
både Österrike, Preussen och de andra konungarikena emot sig. För ändring af
förbundsstadgar och för allmännyttiga angelägenheter var enstämmighet mellan de
trettionio deltagarne föreskrifven, hvilket betydde, att hvarje det minsta framsteg
måste genomföras icke inom förbundet utan vid sidan däraf, genom diplomatiska
öfverenskommelser mellan dem alla. Förbundsakten i och för sig garanterade
hvarken yttre skydd eller lagbunden inre utveckling åt det tyska folket, om hvars
tillvaro den ej hade ett ord att säga. Icke ens en tysk infödingsrätt gafs det. Och
till sväfvande löften hade sammankrympt, hvad förbundet ålade de enskilda
staterna till skydd för undersåtarnes politiska och personliga frihet. I den
mångomtalade artikel XIII heter det sålunda: »I alla förbundets stater kommer en
ständer-författning att införas». Presidiet vid förbundsdagen i Frankfurt am Main och
därmed den formella ledningen tillkom Österrike. Preussen, som tillhörde förbundet
med hela sitt område utom Ostpreussen och Posen, fann sig utan knot i sin
ställning, ehuru den ej svarade mot dess tjenster i befrielsekriget. En tidigare
lyftning ur denna ställning kunde hafva väntats, om Preussen velat eller kunnat träda i
spetsen för nationalitets- och frihetssträfvandena. Men det kungliga löftet i maj
1815, enligt hvilket, med föregripande af förbundsakten, en folkrepresentation skulle
införas, förblef under slitningen mellan inre motsatser ©uppfylldt och urvattnades
till det förnyade löftet i 1820 års förordning om statsskulden, att blifvande lån
endast skulle upptagas med instämmande och garanti af en riksståndsförsamling.
Men i stället för en sådan nöjde man sig år 1823 efter fullbordandet af den
ytterst svåra och välbehöfliga förvaltningsreformen med att i hvar och en af
statsområdets åtta provinser inrätta provinsialständer på fullt feodal fot och med knappt
nämnvärda befogenheter. Nybyggandets svårigheter förklara till fyllest
uppskjutandet men ingalunda brytandet af författningslöftet. Grundritningen till och
utförandet af denna nybyggnad är i och för sig all ära vardt. Det beståndande införandet
af allmän värnplikt i sammanhang med inrättandet af landtvärn vid sidan af linien
(1814), nydanandet af hela skatteväsendet, hufvudsakligen genom klass-skatten och
den enhetliga tulltariffen af 1818, samt organiserandet af central- och
provinsialmyndig-heterna lade en ny grund. Till allt detta kom den med den allmänna skolplikten
växande omsorgen om undervisningsväsendet, från folkskolan till universitetet, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
