Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 . H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
utomordentliga regeringsfullmäktige och den akademiska friheten genom förbud
mot alla studentföreningar. Det femåriga pressprovisoriet blef sedan gång på gång
förnyadt. På konferensen i Wien 1820 mellan de tyska staternas ministrar
förnyades försöket att gifva diplomatkonferensen i Frankfurt polismyndighet inom
förbundet. Men när man gick ända därhän att vilja utsträcka dess repressivmakt
äfven till de särskilda staternas författningar, visade sig dessas partikularism dock
ännu starkare än till och med deras fruktan.
Sydtyskarnes författningslif hämmades dock icke genom den af konferensen
antagna och sedan af förbundrådet stadfästa »Wien-slutaktens» förklaring, att hela
statsmakten måste vara förenad hos statens öfverhufvud, så att detta endast i
utöfningen af bestämda rättigheter vore bundet vid ständernas medverkan. Ja,
samma förbundslag uppställde till och med ett med en viss berömmelse hugnadt
skyddsvärn genom den bestämmelsen: att de i erkänd verksamhet bestående författningarne
endast kunde på författningsenlig väg ånyo förändras.
Tack vare de af Metternich underblåsta farhågornas inflytande på Fredrik
Wilhelm III:s sinne tog Preussens politik en antinationell riktning. Att de båda
storstaterna i förbundet handlade gemensamt gentemot de mindre, berodde dock icke
på en formlig föregående öfverenskommelse. Utan Österrike gaf tonen, och
Preussen stämde in. Så måste denna stat, som ej medgaf folket någon medverkan,
trots sin upplysta förvaltning i de författningsstolta sydtyskarnes ögon framstå som
mönstret af en förföljelselysten polisstat. Detta så mycket mer, som man i Preussen
icke inväntat de för öfrigt fullkomligt betydelselösa resultaten af den genom
Karlsbad-besluten inrättade centralkommissionen i Mainz för undersökning af
högförrädiska stämplingar, innan man gick till ytterligare angrepp på den liberala
opinionen. Den under åratal med formalistisk stränghet fortsatta »demagoghetsjakten» mot
högt förtjenta män och för fosterlandet svärmande ynglingar måste verka rent
förgiftande på den allmänna meningen och gifva Fredrik den Stores stat skenet af
ännu starkare beroende af vinkarne från Wien, än förhållandet i verkligheten var.
I Norden bragte förföljelsen småningom det offentliga lifvet i sömn, längtan efter
ett politiskt lifaktigt fosterland slocknade af brist på näring. Annorlunda blef det
i Södern, där den konstitutionella principen lotsades fram trots reaktionens alla
blindskär. Den största af de sydtyska staterna tillkommer äfven en annan förtjenst.
Oaktadt sina konstnärliga och personliga infall har konung Ludvig I af Bayern
gifvit det kraftigaste uppslag till att omskapa Munchen till en tysk konststad. Att
han, om också icke utan vankelmod, först ledt en vetenskapens stråle in i det bajuvariska
(bayerska) mörkret, länder likaledes hans tyska sinnelag till heder. Hans mecenatskap
inverkade visserligen icke lyckligt på den bayerska förbundskontingentens
krigsberedskap, men det betydde mindre, då det ju var stormakterna, som efter dessa
mel-lanstaters stilla förmenande hade att svara för det yttre försvaret. Först 1822 blef
man färdig med de allmänna grunddragen till en förbundshärförfattning, ännu långt
senare med bestämmelserna rörande förbundsfästningarne. Utan Preussen skulle
Tyskland hafva stått försvarslöst åt mer än en sida.
Den enda verkligen politiska bedrift af denna tyska restaurationstid, den
preussisk-tyska tullföreningen, kunde endast bringas till stånd vid sidan af förbundet,
genom fri öfverenskommelse. Äfven om den främjats däraf, att de olika tyska
staternas och folkens materiella intressen småningom visat sig starkare än de politiska
fördomarne hos deras regeringar, så är den dock hufvudsakligen ett verk af
preussiska statsmän, såsom von Motz och Eichhorn. År 1818 hade Preussen upprättat
en enhetlig tullgräns för sitt splittrade landområde, och denna anordning hade det
segt fasthållit och försvarat gentemot motståndet af de talrika meliantyska
småstater, hvilkas områden voro helt eller delvis omslutna af Preussen.
Vid det första steget därutöfver, vid 1828 års tulltraktat med storhertigdömet
Hessen-Darmstadt, enligt hvilken tarifferna skulle bestämmas efter gemensam
öfverenskommelse och behållningen, med bibehållande af landsherrlig förvaltning, delas
efter invånarsiffran, hade man stött på förbittradt motstånd af en
bayersk-wurttem-bergsk tull- och en mellantysk handelsförening. Men bägge sprängdes, först
genom Kur-Hessens anslutning 1831, sedan genom den sydtyska tullföreningens öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
