Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Ryssland och den orientaliska frågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
vinserna, där lifegenskapen på de adliga godsen blifvit upphäfd, samt Alexanders
smärtebarn, det konstitutionella konungariket Polen, intogo en särskild,
privilegierad ställning. I alla dessa land stod bildningen högre än i det egentliga
Ryssland, där mången hoppgifvande grodd kväfdes genom systemet och icke minst
genom den tidigt åldrande tsarens religiösa mysticism. Det brutala maktbegäret hos
den ortodoxa kyrkan, hvars ledare, den heliga synodens öfverprokurator, anställdes
af tsaren, ledde ofta till förtryck och förföljelse. De egentliga (lägre) prästerna,
det s. k. hvita prästerskapet, bildade likt de andra stånden en kastmässig, delvis
nästan ärftligt sluten klass, utan bildning och med ringa anseende. För massans
höjande och religiösa uppfostran gjordes föga eller intet.
Kanhända har det patriarkaliska tsardömet aldrig sämre än på Alexanders tid
räckt till för den ideala uppgiften att vara en faderlig beskyddare, tillgänglig äfven
för den ringastes vördnadsfulla anropande om hjälp. Kronoböndernas tillgifvenhet
förverkade Alexander dessutom, då han med en hos honom annars sällsynt seghet
genomförde sin plan att intvinga kronans bondehemman i formen af militärkolonier.
Och det var honom icke alldeles obekant, att han icke ens kunde obetingadt lita
på hären. Just ur de högre militärkretsarne rekryterades medlemmar till hemliga
sällskap med allahanda planer på rikets ombildning i republikansk eller
konstitutionellt monarkisk riktning.
Alexander efterlemnade inga lagliga afkomlingar, och hans efter kejsar Pauls
bestämmelser arfsberättigade närmast äldste broder storfurst Konstantin ville icke veta
af kronan. Efter hans bestämda afsägelse hade Alexander fastställt storfurst
Nikolaus’ arfsrätt genom dokument, deponerade hos olika myndigheter, men strängt
hemlighållit denna anordning. När Alexander dog i Taganrog den l december 1825,
såg sig Nikolaus, trots sin kännedom om saken, föranlåten att som förste undersåte
hylla sin broder Konstantin. Då denne, som vistades i Warschau, vidhöll sin
afsägelse, uppstod en stor förvirring. De aristokratisk-militära ledarne för de nyss
omtalade hemliga förbunden ansågo nu tiden inne för en väpnad resning i syfte att
upprätta en provisorisk regering och inskränka tsarväldet genom en konstitution.
Detta blef anledningen till dekabristupproret i Petersburg den 26 december 1825.
Men det lättsinniga företaget misslyckades alldeles genom fastheten hos den nye
tsaren Nikolaus I (1825-1855), som därigenom från början omgafs med en nimbus
af kraft och myndighet. Den unge kejsaren, som var måg till konungen af
Preussen, kunde icke hafva önskat sig något mera gynnsamt för hans rent personliga
uppfattning af stat och styrelse. Nikolaus har gifvit det hela en militärisk-hierarkisk
form, som väl svarade till hans egen individualitet men utplånade återstoden
af tsardömets patriarkaliska ursprung. Denne stolte själfhärskare var en
trånghöf-dad, egenmäktig man, som genom ett barskt allenavälde ville skapa en högvakt
mot revolutionen i Ryssland likasom i Europa. Stark och oangriplig efter egen och
andras åsikt, höll han sig snart därtill kallad i ännu högre grad än Österrike.
I det inre ökades känslan af autokratiskt godtycke genom den beryktade tredje
afdelningen af det kejserliga kansliet och dess våldförande på den personliga
friheten genom de på administrativ väg anordnade deportationerna till Sibirien. Under
denna regering blef det intet utrymme för liberala reformer; själfständiga hufvuden,
ja, alla slags bildningssträfvanden, äfven vid undervisningen, ansågos som farliga.
Det var i full öfverensstämmelse med gammalrysk politik, som Nikolaus- i motsats
till Österrike men äfven till sin föregångare - genast tog position i de orientaliska
förvecklingarne, där stormakterna tycktes hafva kommit till en död punkt.
På en gång hemsökta af inre söndring och af fientliga angrepp, af egyptiska
trupper på Morea och af turkiska i Hellas, syntes grekerna vara slutet nära, trots
alla filhellenernas ansträngningar att hjälpa dem. Efter sitt innersta väsen kunde
Nikolaus blott betrakta dem som rebeller. Men ryskt statsintresse gentemot Porten,
hänsyn till folkets naturliga sympatier och kanske äfven frestelsen att kunna tränga
undan Österrike från ledarplatsen samverkade att leda hans politik in på nya
banor. I ett fördrag i Petersburg den 4 april 1826 öfverenskommo Ryssland och
England att erkänna Grekland som skattskyldig vasallstat under Porten och att till
en början förständiga bägge parterna att sluta stillestånd. Frankrike biträdde denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
