Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Ryssland och den orientaliska frågan. - 9. Andliga makter i restaurationens tidsålder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvinga inställandet af fientligheterna, inlöpte äfven Englands, Rysslands och
Frankrikes eskadrar i hamnen vid Navarino och intogo en hotande ställning. Här
utspann sig nu ur en obetydlig kollision och ulan krigsförklaring ett sjöslag (den 20
oktober 1827), som slutade med förintande af den turkisk-egyptiska flottan.
Turkarne utgöto sin harm i förklaringar och åtgärder, som trots alla diplomatiska
bemödanden i motsatt riktning framkallade krigsförklaring af Ryssland. England och
Frankrike hade likaledes återkallat sina sändebud men togo ej del i kriget, utom
det att en fransk kår landsattes på Morea för att hindra halföns fullständiga
ödeläggelse genom egypterna. Den ryska arméen gick öfver Prut den 7 maj 1828 och
besatte Donaufurstendömena. Men söder om Donau utvecklade turkarne starkare
motstånd, än man väntat. Först när ryssarne 1829 återupptogo striden i Europa
under befäl af fältmarskalk Diebitsch, hade de samma framgång här som i
Asien, där de under Paskjeviij redan eröfrat Kars, Ardahan m. m. Understödd
vid armeens förplägning af en rysk flotta i hafsviken vid Burgas, kunde Diebitsch
efter Silistrias fall utan vidare hänsyn till den redan besegrade storvisiren Reschid
Pascha skrida till öfvergången af Balkan. Den 20 augusti var Adrianopel i hans hand.
Med hänsyn till upplösningen i hären var Turkiet så godt som försvarslöst; förgäfves
utvecklades i Konstantinopel profetens fana. Men äfven Diebitsch befann sig genom
sin armees svaghet i ett farligt läge. Då ingrep Preussen på Rysslands begäran
som medlare och förmådde sultanen till eftergift. Den 14 september 1829
undertecknades freden i Adrianopel. I strid mot tidigare löften utvidgade Ryssland sig
betydligt i Asien, bland annat med kuststräckan från Anapa till Poti; i Europa
erhöll det en befäst ställning vid Donaumynningarne. För öfrigt gjorde freden
Donaufurstendömena nästan själfständiga, öppnade Dardanellerna för handelsskepp och
reglerade grekernas ställning efter de tre stormakternas aftal. Grekland, räknadt
norr ut till en linie från Arta- till Voloviken, skulle blifva ett ärftligt, skattskyldigt
furstendöme under turkisk öfverhöghet.
Men äfven efter freden och egypternas aftåg dröjde det, innan det blef lugn i
det gräsligt förhärjade och upprörda landet. Kapodistrias lyckades ej med sin
uppgift och föll offer för privat hämnd. 1830 fastställde makterna den hellenska
statens omfång och dess fullständiga själfständighet, ehuru detta icke var tillräckligt
för att tillfredsställa mera vidtgående nationella anspråk. Sedan Leopold af Koburg
afböjt, uppställde makterna 1832 den ännu minderårige prins Otto af Bayern som
kandidat, och denne valdes af nationalförsamlingen till hellenernas suveräne
konung. Resningen hade sålunda till sist burit frukt. Metternichs grundsats att
upprätthålla legitimitetens rätt hade i afseende på Porten kommit till korta. I
Frankrike hade den dåvarande ultralegitimistiska ministären till och med haft det
europeiska Turkiets uppdelning under öfverläggning. En ny maktkonstellation höll
på att framträda, i hvilken Ryssland tog ledningen i stället för det militäriskt och
ekonomiskt tillbakagående Österrike. Till fullt uttryck kom detta dock först,
sedan en från alla sidor misstänkt regering fattat statsrodret i Frankrike och kejsar
Frans I i Österrike (1835) efterträdts af sin son Ferdinand.
England hade under de orientaliska förvecklingarne samlat särskilda
erfarenheter rörande värdet af ryska löften. Från den tiden var England också klokt nog
att i öfverensstämmelse med sitt eget intresse omsorgfullt vaka öfver
upprätthållandet af det sönderfallande turkiska territoriet.
9. Andliga makter i restaurationens tidsålder.
Det andliga arbetet under tiden 1815-1830 försiggick under ett ömsesidigt
gifvande och tagande mellan nationerna, hvilket dock icke uteslöt, att olika frukter
mognade på olika håll. Så hade Frankrike första platsen i fråga om de bildande
konsterna, på samma gång som det stod främst i utbildandet af en ultramontan
doktrin och firade glänsande framgångar inom naturforskningen. Tyskland gaf
epokgörande uppslag inom diktningen med stark inverkan på andra folk och banade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
