Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Andliga makter i restaurationens tidsålder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 H. ,ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
Med sin andes och sin fantasis rika gåfvor är lord Byron icke den förste men
den mest utpräglade typen för den sentimentala världsförnekelse, som trots allt yttre
och inre öfverflöd framväxer ur förtärande missmod öfver lifvets nattsidor. Den
har hos denne världssmärtans diktare funnit sitt ojämförligt skarpaste och poetiskt
mest förklarade uttryck. Hans eget lidande återljuder ur hans hjältars mun,
framför allt i Childe Harold och Don Juan. Hans subjektivism var lika så
verkningsfull som Rousseaus, emedan så många kunde spegla sig i hans lidande, men liksom
styrkan så ligger däri också svagheten i hans diktning. Läsaren tröttnar ibland
vid hans nyckfulla fantasis irrfärder.
För Italien blef det svårt att lösgöra sig från det konventionellas fjättrar. De
tröstlösa politiska förhållandena kunde icke heller gynna sådana försök. Till och
med en sådan man som Manzoni lade inför offentligheten band på sina patriotiska
förhoppningar. Denne till varm katolik förvandlade skeptiker gaf i sina dramer och
sin roman »De förlofvade» ett poetiskt verklighetsuttryck åt sitt folks religiösa känsla.
Han hyllade det romantiska idealet med enhet af poesi och religion. Däremot
stannade Leopardi i sina dikter ej vid att gifva uttryck åt sorgen öfver fosterlandets
förnedring, han fördjupade sig pessimistiskt alltmer i människolifvets elände. Äfven
från andra håll, från Skandinavien, Polen och Ryssland, klingade vid denna tid
romantiska toner, men det kan näppeligen bevisas, att sådana diktare som
Oehlenschläger, Mickiewicz och Pusjkin infört någon ny ton i den romantiska symfonien.
Liksom Goethes gestalt står kvar långt in i den romantiska litteraturperioden,
så höjer sig Beethovens äfven inom den följande tidens af olikartade inflytelser
påverkade tonkonst. År 1814, när klangen af hans symfonier hälsade de i Wien församlade
furstarne och statsmännen, hade den geniale musikern stått på höjden af ryktbarhet.
Ehuru hemsökt af tilltagande döfhet, fortfor han dock outtröttligt att skapa vidare;
så uppstod hans D-dur messa och den nionde af hans symfonier, i hvilken denne
instrumentalmusikens mästare genom införandet af sångkörer lyckades uppenbara
den sista af sin själs hemligheter. Redan före Beethovens död 1827 hade nya
uppslag trängt sig fram vid hans sida. En lärjunge af hans konst var visserligen hans
landsman Franz Schubert, i hvilken klassicismen hade lika stor andel som
romantiken. Så har denne lyriskt anlagda tondiktare, som i verkligheten behandlade
musiken som ett tonspråk, kommit att utbilda den musikaliska stämningsbilden.
Genom sina sånger, som uppgå till öfver sexhundra, sina stråkkvartetter och sonater
har han inlagt odödliga förtjenster om gedigen familjemusik.
Endast långsamt trängde Schubert igenom, medan herraväldet obestridt intogs -
i Wien under hans ögon och likaså i hela Tyskland - af Rossinis italienska musik,
t. ex. »Vilhelm Tell», sedan äfven af Bellinis och efter 1836 af Donizettis operor.
Detsamma gällde äfven om Frankrike, i synnerhet sedan Rossini tagit sin bostad
i Paris. Vid sidan häraf fanns på sin höjd endast smak för Aubers glada musa
och för Boieldieu. Den förste, som lyckades framgångsrikt upptaga kampen med
italienarne och detta ej blott i sitt hemland utan äfven i Paris och London, var den
nordtyske komponisten K. M. von Weber, som i sina bästa verk, först »Friskytten»
1821, lät romantiska folktoner återklinga. Strax efter 1830 framträdde äfven
berlinaren Meyerbeer, hvilken dock äfven parisarne fordrade att till hälften räkna som
sin. Genom sina melodiösa, af dramatiskt patos genomglödgade operor kom han att
i årtionden .behärska skådebanan.
På 1820-talet framträdde äfven Felix Mendelssohn-Bartholdy med sina första
skapelser. Ingen har gjort mer än han för utbredning af tysk instrumentalmusik,
t. ex. i England. Redan nu begynte konsertvirtuosernas klassiska tid, hvilken dock
först efter 1830 kom till sin fulla blomstring. Redan 1829 spelade den äfven i sina
kompositioner djupt svårmodige Chopin i Wien, sedan kommo snart Thalberg, Franz
Liszt och andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
