Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Makternas politik i Spanien, Turkiet och de främmande världsdelarne. - 14. Österrike, Preussen och Tyskland på 1840-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Västindien och andra kolonier, där den förutvarande slafbefolkningen var
mycket öfvervägande i antal, kunde politiska reformer af nyssnämnd art ej komma
i fråga.
Det sjövälde, som England i föregående tid tillkämpat sig, blef sålunda utvidgadt
och befäst inåt och utåt, så att dess ställning som den största handels- och
industrimakten förblef orubbad. Sedan koloniernas förhållande till det Storbritanniska riket
numera utdanats på själfstyrelsens och frihetens grundvalar, funno kolonisterna
själfva sin fördel i detta lands öfvervälde.
14. Österrike, Preussen och Tyskland på 1840-talet.
Efter den oduglige kejsar Ferdinand I:s tronbestigning (1835) låg ledningen i
Österrike faktiskt i händerna på en s. k. statskonferens, bestående af kejsarens farbroder
ärkehertig Ludvig som ordförande samt den presumtive tronföljaren ärkehertig Frans
Karl, furst Metternich och hans medtäflare grefve Kolowrat. Detta organ var afsedt att
utjämna personliga anspråk och stridiga intressen, men i själfva verket kommo de
högsta statsmyndigheterna att hädanefter ännu mindre än förut under Frans I:s tid
ega en sammanhållande enhet.
Grefve Kolowrat skulle till en början gärna hafva tagit itu med en administrativ
reform, men denna strandade på ärkehertig Ludvigs halsstarrighet, ehuruväl
Metternich till slut låtit sina betänkligheter fara. I afseende på den inre politiken förblef
den hemliga polisen statsmaktens viktigaste organ. Det är världsbekant, hur den
dömde till döden hvarje andlig sträfvan hitom Leitha. Lifvet stagnerade, så vidt som
det ej var fråga om att rekrytera manskapet i hären. Inom samfärdslifvet arbetade
hofkammarpresidenten Kubeck framgångsrikt för anläggandet af statsjärnvägar (1843),
något senare äfven för byggandet af telegrafer. Mer än en gång hade det till och
med från adligt håll yrkats på en ombildning af de tionde- och hofveripliktiga
böndernas förhållande till de adliga jordegarne inom tyska och tjechiska områden,
men denna sträfvan hade ofvanifrån setts med sneda ögon och lemnats utan
verkställighet. Finanspolitiska ansatser till en tariffreform blefvo likaledes utan påföljd.
För en genomgripande höjning af ämbetsmannaståndet gjordes ingenting. De nästan
uteslutande adliga landtdagarne hade ingen politisk betydelse och lemnades utan
afseende, där de, såsom 1843 i Nedre Österrike, hänvisade på några brister. Och
dock måste deras ställning äfven i Metternichs ögon hafva sitt värde såsom
representation för de provinser, som genom sitt historiska förhållande till dynastien utgjorde
staten. Borttorkade dessa rester af ständerväsen, skulle den kejserliga administrationen
stå oförmedlad gentemot rikets olika nationaliteter. Omedelbart före revolutionen
hade till och med Metternich blifvit betänkt på deras förstärkande; han funderade på
ett ständerutskott i Wien. Men äfven den minsta ombildning af det bestående väckte
oro. Hvad som en gång i de styrandes ögon gällt som ett företräde hos det
gammalärevördiga »europeiska öfverhuset», den afvisande hållningen till allt hvad
förändringar hette, hade från en kraftprincip förvandlats till en källa till svaghet, blifvit
ett verkligt olycksöde. Liksom det gjorde de regerande oense sinsemellan, uppref
det högmodiga afvisandet af de blygsammaste anspråk fullständigt de olika
nationaliteternas förtroende såväl till det hela som inbördes.
I de tyska arflanden, där man ännu kände sig som den i här och förvaltning
bestämmande nationaliteten, hade de bildades kraf 1845 koncentrerat sig till en
petition om reformering af censuren. Sedan två år hade den politiska diskussionen
kommit i farten genom en i Hamburg utgifven skrift af en österrikisk aristokrat,
friherre von Andrian. Till.och med den sköna litteraturen, så vidt den hade några
politiska toner, hade endast utanför de svartgula gränspålarne kunnat skaffa sig luft.
Men afspärrningen hade dock sedan upprifvits; hvad som upprörde Tyskland i
grunden, kunde icke förblifva obeaktadt vid Donau och Alperna.
Uppslag till själf besinning gåfvo redan nationella rörelser bland monarkiens
icketyska folkslag. Efter att länge hafva legat i trade hade den böhmiska jorden gifvit upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
