Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Den tyska nationalförsamlingen i Frankfurt am Main och den revolutionära rörelsens återgång i Tyskland, 1848-1849.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN TYSKA NATIONALFÖRSAMLINGEN I FRANKFURT AM MAIN. 233
åt en riksföreståndare och valdes ärkehertig Johan dagen därefter till
riksföreståndare med 436 röster mot 84. Ärkehertigen mottog valet med bifall af kejsaren af
Österrike. Hans resa till Frankfurt liknade ett triumftåg; den 12 juli tillträdde han
sitt ämbete. Därpå förklarade förbundsdagen sin verksamhet afslutad och
öfverlemnade i förbundsregeringarnes namn sina författningsenliga befogenheter till
riksföreståndaren. Det nya öfverhufvudet var alltså valdt af parlamentet men hade sin
makt af regeringarne; redan denna motsägelse måste föra till konflikter. Huru svag
grundval centralmakten hade, visade misslyckandet med den första från densamma
utgående anordningen, enligt hvilken militären i alla förbundsstaterna, smyckad med
tyska kokarder, skulle svära riksföreståndaren hyllningsed. Endast de mindre
staterna lydde. I Wien nöjde man sig med att låta trupperna utbringa ett lefve för
ärkehertig Johan, utan att därvid ett ord nämndes om riket. I Berlin utfärdade
Fredrik Wilhelm IV en dagorder, som endast gaf uttryck åt den förhoppningen, att
de preussiska trupperna skulle upprätthålla sitt gamla rykte för tapperbet och
disciplin, om de »på konungens befallning» komme att få ingripa för den tyska
saken och underordna sig riksföreståndaren. I Preussen förhöll det sig på samma
sätt med eftergifterna för den tyska enheten som med eftergifterna för friheten.
Sedan den första skräcken för revolutionen lagt sig, hade Fredrik Wilhelm visserligen
lefvat sig in i ett slags svärmisk hänförelse för den nya tidens fordringar och
förhoppningar, men det fattades icke vacklande och återfall. Vid Kölndömens
invigningsfest efter restaurationen höjde han sitt glas »för byggmästarne på den tyska
enhetens stora verk». I Berlin uttalade han den önskan, att den preussiska staten
måtte låta den tyska rörelsen gå sig förbi som vattnet öfver klippan. När han vid
utnämnandet af den liberala ministären Camphausen förklarade, att han alltjämt
skulle strängt hålla sig inom det konstitutionella konungadömets gränser, hade han
utan tvifvel för ögonblicket allvar med sitt löfte, men i själ och hjärta föraktade
han »de konstitutions- och majoritetsdyrkande dumhufvudena». Då det i juni kom
till nya oroligheter i Berlin och pöbeln i meningslöst raseri förstörde ovärderliga
troféer i arsenalen, vågade den liberala ministären icke uppträda beslutsamt mot
gatuhjältarne; dess ifrigare yrkade militärpartiet, som upplifvats genom Cavaignacs
seger i de parisiska junistriderna, att det måtte göras slut på den demokratiska
svindeln.
Äfven i Paulskyrkan i Frankfurt kommo de politiska och sociala motsatserna i
allt skarpare konflikt. I stället för att genast taga itu med de aktuella frågorna
upptogs parlamentet i månader af debatter om det tyska folkets grundrättigheter.
Vid jultiden 1848 var denna grundlag färdig; den skulle »oföränderlig och oantastlig»
för all framtid tjena till rättesnöre såväl för riksförfattningen som för de särskilda
staternas författningar. Men hur kort blef icke dess bestånd i verkligheten! Det
oaktadt gick detta arbete af ett parlament, som M. Lenz kallat »i begåfning och ren
hänförelse det främsta i tysk historia», icke förloradt för Tysklands framtid. De i
Dahlmanns, Schmerlings, Gagerns och andras anföranden nedlagda tankarne blefvo
med tiden nationens andliga egendom och medverkade vid 1866 och 1871 års
grundlagsarbete, äfven där de deltagande lagstiftarne själfva icke voro medvetna därom.
l hufvudsak var riksgrundlagen ett verk af de moderata mellanpartierna. Det
oaktadt saknades där ingalunda spår af den ensidiga uppfattningen, att staten endast
är en besvärlig skranka för den individuella friheten och att denna frihet endast
kunde betryggas genom största möjliga inskränkning af regeringsmakten, att en
regering alltså borde vara så svag som möjligt för att vara de regerade i lag.
Denna villfarelse hos 1848 års grundlagsstiftare sammanhängde på det närmaste
med den då rådande folkstämningen. Förebråelsen mot Frankfurtparlamentet, att
det hellre befattade sig med teoretiska principer än med praktiska uppgifter, är
också tämligen oberättigad. Ty så fort församlingen sökte öfvergå till praktisk politik,
kom dess vanmakt såväl gentemot regeringarne som mot den hejdlösa radikalismen i
öppen dag. Allra tydligast visade sig detta efter vapenstilleståndet i Malmö.
Det är ofvan berördt, hurusom konung Fredrik VIIis af Danmark försök att
fullständigt infoga Schleswig i den danska staten hos tyskarne i Elbehertigdömena uppkallade en
våldsam rörelse med protester mot hvarje försök att aflägsna Schleswig från Tyskland.
Världshistoria VI. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
