Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Den tyska nationalförsamlingen i Frankfurt am Main och den revolutionära rörelsens återgång i Tyskland, 1848-1849.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
under Ludvig XVI. När anarkistiska tendenser stucko upp hufvudet, visade sig de
liberala ministrarne ej hafva mod och fasthet att bekämpa dem. Stämningen mellan
demokratiska kretsar å den ena sidan, militära och konservativa å den andra blef
alltmera spänd och fientlig. Fredrik Wilhelm själf, tsarens svåger och Österrikes
pietetsfulle bundsförvant, hade redan uppgifvit hoppet att med de liberales hjälp
förvandla det tyska förbundet till ett tyskt rike och höll återigen på det speciellt
preussiska. Den 2 november tog han en strängt konservativ ministär med generalen
grefve Brandenburg i spetsen. General Wrangel inryckte i Berlin med sina från de
danska striderna återkomna trupper. Deri preussiska nationalförsamlingen flyttades
till Brandenburg och blef kort därefter på grund af vänsterns fortsatta
motspänstighet upplöst. Folkmeningen hade i allmänhet redan undergått så betydande
förändringar, att regeringens åtgärder af det stora flertalet preussare betraktades som
förestafvade af politisk nöd- nmm__i__ii^iiimmmmmijmmmmismm
~~" den tyska enhetens död».
Ehuruväl den preussiska
regeringen knappast mindre
afgjordt bekämpade
författningsarbetet i Frankfurt, tröttnade
dock ej ett, mindre genom sin
mängd än genom sina
anhängares betydenhet, inflytelserikt
parti att hänvisa till Preussens
tyska kallelse och att fordra
centralmaktens öfverflyttande
till den preussiska kronan.
Och när därtill furst
Schwarzenberg förklarade, att den
österrikiska regeringen aldrig
skulle underkasta sig ett af
Frankfurtparlamentet valdt
öfverhufvud, utan på sin höjd
erkänna ett
förbundsdirekto-rium, blef den af sina
motståndare hånfullt benämnda »lilltyska» fraktionen så stark, att ett af Welcker den
29 mars 1849 framställdt förslag att öfverlemna ärftlig kejsarvärdighet åt konungen
af Preussen antogs med 267 röster.
Men att man ännu var långtifrån enighet och enhet, visade redan det faktum,
att hälften af parlamentsledamöterna, bland dem nästan alla österrikare och bayrare,
röstat emot eller uraktlåtit att deltaga i valet. Icke dess mindre blef budskapet
pm kejsarvalet hälsadt med varmt bifall af många tyskar i alla landets bygder. En
deputation af nationalförsamlingen med Eduard Simson i spetsen begaf sig till Berlin
för att erbjuda Ottonernas och Hohenstaufernas krona åt arftagaren till Fredrik den
Stores krona. Fredrik Wilhelms gamla vankelmodighet öfvergaf honom ej i dessa
kritiska dagar; svaret blef till slut, att han endast »med fritt medgifvande af
Tysklands krönta hufvuden, furstar och fria städer» ville mottaga den honom tillbjudna
exekutivmakten. Endast kort förut hade han omfamnat Heinrich von Gagern och
prisat dennes vänskap; nu yttrade han till förtrogne, att han icke ville mottaga en
»å la Louis Philippe bland gatstenarne upplockad», af »revolutionens stank» orenad
krona. Visserligen förklarade sig en mängd tyska furstar villiga att erkänna Fredrik
Wilhelms val, men de större staterna, Bayern, Wurttemberg, Sachsen och Hannover,
förhöllo sig afvisande. Under sådana förhållanden var det ingen öfverraskning, att
konungen af Preussen den 28 april definitivt afböjde den erbjudna värdigheten.
Den preussiska noten uppmuntrade visserligen till fortsatt behandling af
författningsfrågan, som dock ännu skulle kunna ledas in på rätta vägen genom »de af ett lugnt
öfvervägande af de tyska förhållandena påkallade modifikationerna».
Så kom det sig, att Frankfurtparlamentet den 4 maj ställde en förnyad
uppfordran till regeringarne och hela det tyska folket, att åtminstone de redan beslutade
vändighet och därför ej
framkallade något motstånd från
deras sida. Redan Blums
behandling hade visat, att den
konstituerande församlingen
ej kunde räkna på Österrike.
Här hade furst Schwarzenberg
i november blifvit ställd i
spetsen för den kejserliga
ministären, och hans tyska
program var icke heller egnadt
att höja inflytandet af
Österrikes vänner, det s. k.
stortyska partiet. Det var vid
denna tid krefeldaren
Becke-rath i Frankfurtparlamentet
angaf framtidsvägen för den
nationella rörelsen genom
orden: »Väntan på Österrike är
Eduard Simson.
Målning af Leon Pohle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
