Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den nationella rörelsens undertryckande i Tyskland, Österrike och Italien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
sina egna segrar. Tsar Nikolaus kunde ej nog starkt ogilla understödet åt de
schleswig-holsteinska rebellerna, och i England väckte redan de svaga begynnelserna till en
tysk sjömakt oro för en farlig konkurrens. Han kände icke denna flagga, lät
Palmerston förklara i Bremen, när batterierna på Helgoland gifvit eld på tyska
krigsskepp. Trött vid de oupphörliga förebråelserna från rysk och engelsk sida, deltog
Preussen endast slappt i kriget och blef därigenom i de tyska patrioternas ögon
orsaken till schleswig-holsteinernas svåra nederlag vid Fredericia. De i parlament och
press framställda anklagelserna hade endast till följd, att den preussiska regeringen
antog ett engelskt förmedlingsförslag, som mot priset af särskild förvaltning i Schleswig
lemnade de båda hertigdömena i danskarnes händer.
Den preussiska regeringspolitikens motgångar hade kommit anhängarne af Fredrik
Wilhelms centraliseringsplaner att i hög grad glesna. Det oaktadt försiggingo i mars
1850 val till det nya »folkhuset» i Preussen och de mindre stater, som blifvit det
trogna. Den 20 mars 1850 öppnades »unionsparlamentet» i Erfurt. Dock huru
glänsande Fredrik Wilhelms förtrogne von Radowitz än ordade om nödvändigheten
att pånyttföda Tyskland, i själfva Berlin betraktade det konungatrogna konservativa
partiet hela unionsverket som en villfarelse af den preussiska politiken, och konungen
själf såg med ovilja allt, som kunde tydas som opposition mot det gammalärevördiga
ärkehuset. Visserligen utarbetades i Erfurt en ny författning för Tyskland, men för
dess godkännande kunde man med säkerhet icke ens räkna på de mindre staterna.
På hur svaga fötter unionen stod, blef tydligt på en af Fredrik Wilhelm inkallad
furstekongress i Berlin. Dessutom visste den österrikiska politikens ledare furst
Felix Schwarzenberg att skickligt korsa de preussiska Sträfvandena genom att verka
för återställandet af den genom revolutionsfloden bortsopade förbundsförfattningen.
Den l september 1850 öppnades förbundsdagen i Frankfurt; till en början voro dock
endast Österrike, mellanstaterna och Danmark-Holstein representerade. Samtidigt
bemödade sig äfven den bayerske ministern von der Pfordten och andra tyska
statsmän med reformplaner, men alla dessa visade sig vara dödfödda. För vidsynta
politiker var det redan klart, att Tysklands framtid endast berodde af motsatsen
mellan de båda tyska stormakterna.
Till öppen konflikt mellan dessa tycktes det på väg att komma genom den
hessiska författningsfrågan. Ett försök af den kur-hessiske ministern von
Hassen-pflug, som folkhumorn kallade der Hessen Hass und Flach, att upphäfva 1831
års författning hade strandat på ständerutskottets hårdnackade motstånd. Följden
blef, att Hassenpflug försatte landet i belägringstillstånd. Men då äfven militären
började frondera, öfvergaf kurfursten Fredrik Wilhelm med sin minister landet och
påkallade förbundsdagens hjälp mot sina undersåtar. Den 21 september 1850 beslöts
att å förbundets vägnar träffa alla erforderliga åtgärder till återställande af det
lagliga tillståndet i Kur-Hessen. Men då Kur-Hessen åtminstone till namnet ännu var
medlem af unionen, hörde den mellan kurfursten och hans ständer utbrutna striden
till området för unionens skiljedomstol. Nu måste det visa sig, om det nya
förbundets öfverhuvud hade vilja och förmåga att afvisa oberättigad inblandning. Det är
betecknande för den tyska politikens låga ståndpunkt på den tiden, att båda parterna
vädjade till tsar Nikolaus’ hjälp. Unionen var byggd på konstitutionell grundval och
redan af detta skäl förhatlig för själf härskaren; det var därför en själfklar sak, att
denne i den hessiska författningsstriden skulle uttala sig för förbundsdagens ingripande.
Inom den preussiska regeringen voro meningarne delade. Grefve Brandenburg,
som underhandlat med tsaren och Schwarzenberg i Warschau, varnade enträget för
en brytning med kejsarmakterna, Radowitz fordrade omedelbar mobilisering; de
flesta andra ministrarne bekämpade detta yrkande, men äfven prins Wilhelm af
Preussen fordrade ett kraftigt uppträdande, och de militära kretsarne gåfvo
stormande uttryck åt sin krigslystnad. Konungen kunde icke dölja för sig, att
eftergifvenhet i denna fråga betydde ett förödmjukande nederlag, men fruktan för att
alldeles drifva tsaren öfver på Österrikes sida öfvervann hvarje annan hänsyn. Den
»flexibilitet», som Ranke prisat hos Fredrik Wilhelm, var i själfva verket ej annat
än svaghet. »Med sönderslitet hjärta» gaf han Radowitz afsked; den 3 november
öfvertog Otto von Manteuffel utrikes ärendena, och redan samma dag afgick till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
