Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den nationella rörelsens undertryckande i Tyskland, Österrike och Italien. - 4. Det andra franska kejsardömet och de europeiska makterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtidigt upplöste sig den romerska nationalförsamlingen, i det att den som en sista,
maktlös protest lät från Kapitolium proklamera en republikansk författning, som den
utarbetat under belägringen. Oudinot skickade påfven nycklarne till den betvungna
staden, men först nästföljande år, sedan hämnden på det nationella och radikala
partiet trots de franska besättningstruppernas motstånd fullbordat sitt verk, vände
Pius IX tillbaka till Rom, under dyster tystnad mottagen af folket.
Det tväraste omslaget från konstitutionell till dynastisk-absolutistisk politik
inträffade i konungariket Båda Sicilierna. För att förebygga det sicilianska upprorets
spridning öfver till Neapel hade konung Ferdinand II låtit den italienska trikoloren
svaja i sin hufvudstad; en folkförsamling hade inkallats, ja, till och med en
truppstyrka afsändts »för att rensa den hesperiska trädgården från de inkomna barbarerna».
Men omvändelsen blef ej af lång varaktighet. När det visade sig, att Radetzky var
vuxen den med revolutionen i Milano och Venedig samverkande konungen af
Sardinien och att Österrikes roll sålunda ännu ej var utspelad i Italien, återkallade
Ferdinand sina folkvänliga löften; de upprepade resningarne nedslogos med hjälp af de
trogna och tappra schweizergardena. I september besköts Messina samtidigt från
citadellet och den kungliga flottan, tills halfva staden låg i aska. Den mot all
krigssed stridande krigföringen föranledde västmakterna att erbjuda sin medling men utan
resultat. I början af år 1849 besegrade general Filangieri sicilianerna och den af
polacken Mieroslawski anförda främlingslegionen vid Catania. Den 15 april höll
segraren, nu upphöjd till hertig af Taormina och ståthållare öfver Sicilien, sitt intåg
i Palermo, och snart var hela ön pacificerad. Efter denna utgång utplånades i
konungariket Båda Sicilierna hvarje ännu återstående spår af konstitutionalism, men
med undantag för några upprorsledare förfors med mildhet mot de besegrade. De i
grund förstörda finanserna upphjälptes efter förmåga; man kunde ej tala om en
egentlig vanstyrelse. Det oaktadt bibehöll sig befolkningens hat, och konungariket
förblef en härd för hemliga sammansvärjningar. Tills vidare hvilade emellertid
vapnen; äfven i halföns mindre stater hade stabilitetssystemet segrat. Italien var åter,
såsom Metternich önskat, »blott ett geografiskt begrepp».
4. Det andra franska kejsardömet och de europeiska makterna.
Frågan om det andra kejsardömets erkännande i Europa stod länge i den
politiska förgrunden. Storbritannien, Nederlanden, Sardinien, Neapel, Spanien och
Schweiz och likaså några tyska mellanstater gåfvo utan tvekan sitt erkännande, men
däremot var östmakternas hållning länge oklar.
I Berlin hade Napoleon före statsstrecket genom jsin förtrogne Persigny erbjudit
ett förbund mot den gemensamme motståndaren Österrike, som stod i vägen för
de franska intressena i Italien liksom för de preussiska i Tyskland. »Tingens natur
påkallar i Italien liksom i Tyskland en nationell konstituering. För oss är vinsten
stor nog, om Österrike utvisas ur Italien; må detta sistnämnda land sedan inrätta
sig, hur det själf behagar! Om Ni förhjälper oss därhän, så äro vi fullständigt med
på, att Ni sedan ordnar Tyskland i öfverensstämmelse med de nationella krafven.» -
»I dessa ord», säger Sybel, »innehålles det system, som Ludvig Napoleon med
obeveklig konsekvens fullföljde i ett årtionde.» - Det hade nu varit ett gynnsamt
tillfälle för Preussen att vinna upprättelse för förödmjukelsen i Olmutz, men Fredrik
Wilhelm IV trodde sig på intet vis hafva lidit ett nederlag utan endast hafva gjort
ett ärofullt offer åt den tyska enheten. Persignys andragande blef därför höfligt men
bestämdt afvisadt. Om Napoleons agent efter afslaget i Potsdam vändt sig till den
österrikiske gesanten i Berlin med liknande förespeglingar, är ovisst. Till ett
tillmötesgående i Wien hade Napoleon lika svaga utsikter, ty de där härskande
»hög-tories» voro genom en djup klyfta åtskilda från äfventyraren från Boulogne och hans
män, »som endast genom något mera broderi skilde sig från italienska röfvarhöfdingar».
Emellertid hade fransmännens kejsare förtjensten att hafva aflägsnat den socialistiska
faran; för den sakens skull var furst Schwarzenberg beredd att taga konsekvenserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
