Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Det andra franska kejsardömet och de europeiska makterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
under den senares hela regeringstid. Men under hans efterföljare Oskar I uppväcktes
från ryskt håll tvister om den gamla ömsesidiga rättigheten för lappar från Norge
och Finland till vandring och bete inom det andra landet, och i samband härmed
uppställde den ryska regeringen i början på 1850-talet anspråk på en viss rätt för
närboende finnar att drifva fiske på norskt sjöterritorium och att för det ändamålet
i viss mån disponera ett stycke af Varangerfjordens kust. Då de ryska krafven ej
godkändes, hämnades Nikolaus med att spärra gränsen för de norska lapparne.
Varanger-frågan trängdes sedan i skuggan genom den uppväxande orientaliska krisen. Men
det goda förhållandet mellan de förenade rikena och Ryssland var brutet, och när
tsar Nikolaus sedan gjorde svårigheter att erkänna de förenade rikenas neutralitet
och fordrade, att svenska och norska hamnar under kriget med västmakterna
skulle stängas för dessas krigsskepp, bidrog detta ytterligare att drifva konung
Oskar öfver till Rysslands fiender. Samtidigt med krigshändelserna vid Svarta hafvet
och i Östersjön pågingo också underhandlingar i syfte att draga konung Oskar öfver
på västmakternas sida, men först när kriget på Krim genom Sevastopols fall faktiskt
kommit till slut, undertecknades fördraget (den 21 november 1855). Genom denna
s. k. »novembertraktat», som sedan i ett halft århundrade blef normgifvande för de
båda skandinaviska landens utrikespolitiska ställning, förpliktade sig konungen af
Sverige och Norge att ej till Ryssland afstå några landområden och att ej medgifva
detsamma någon särskild rätt till bete, fiske eller annat inom sina rikens gränser;
där anspråk af sådant slag framställdes från rysk sida, förbundo sig Frankrike och
England att till dessas afvärjande bistå Sverige-Norge med erforderliga stridskrafter.
Hade kriget kommit att fortsättas, skulle Sverige-Norge svårligen hafva undgått att
dragas med, men nu hade längtan efter fred fått öfverhand, i synnerhet i Frankrike,
och i februari 1856 öppnades förhandlingarne i Paris; redan efter en månad -den
30 mars - var freden färdig att undertecknas. Konung Oskar deltog ej i
fredsunder-handlingarne, och det enda resultat hans kraf ledde till i freden i Paris var tsarens
förklaring, att Ålandsöarne ej skulle befästas.
Bland de makter, som med en mer eller mindre uppriktig neutralitet stått emellan de
krigförande staterna i öster och väster, kommo i första rummet Preussen och Österrike.
Hvad det förra beträffar, kunde det till en början se ut? som hade neutraliteten tillfogat
dess stormaktsställning ett dödligt sår. Trots alla sina bemödanden mottog Preussen
ingen inbjudan till kongressen i Paris, förrän det blef tal om revisionen af ett europeiskt
fördrag, i hvilket Preussen var delaktigt. I verkligheten hade dock Fredrik Wilhelms
beslut att ej fjor den opålitliga gåfvan af Frankrikes vänskap uppoffra det goda
förhållandet till grannen i öster denna gång varit mera framsynt än Österrikes gungande politik.
Efter fredsslutet stod kejsarstaten fullkomligt isolerad. Den var i spändt förhållande
till Ryssland och aflägsnad från västmakterna, som ännu i juni 1855 velat garantera
Österrike dess besittningar i Italien, och likaså var Fredrik Wilhelm förbittrad
öfver det förut så högt uppburna ärkehusets »spanska praktiker». Den, som närmare
skärskådar maktkonstellationen under 1859, 1866 och 1870 års krig, skall utan
svårighet kunna utleta de trådar, som leda tillbaka till Österrikes och Preussens
olika hållning under Krimkriget. Freden i Paris räddade Turkiet från Ryssland
men ej från Europa; det ålades att genom inre reformer sätta sina kristna
undersåtar i åtnjutande af samma rättigheter och säkerhet som muselmanerna; därmed var
den grekiska kyrkans öfverhufvud beröfvadt all anledning att göra anspråk på
protektorat öfver padischahns kristna undersåtar. Ryssland måste äfven afträda
Donaumynningarne till Turkiet jämte en liten landsträcka på vänstra stranden,
återställa sina under kriget gjorda eröfringar i det turkiska Asien och förplikta sig
att liksom Turkiet reducera sin örlogsflotta på Svarta hafvet till en obetydlighet.
Däremot utrymde västmakternas trupper Krim och alla andra besatta platser på
ryskt område.
Ryssland hade lidit en förödmjukelse, utan att dess politiska maktställning i
nämnvärd grad rubbats. Det hade i Krimkriget hvarken varit fråga om de
deltagande staternas ära eller vitala intressen utan endast om kabinetts- och maktfrågor,
och de många tusenden, som fallit, hade alltså förgäfves gjutit sitt blod. Men
Napoleon var segrare; glansen af hans segrar lät fransmännen för ögonblicket glömma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
