Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Nationella strömningar i Österrike och andra stater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5. Nationella strömningar i Österrike och andra stater.
Djupt i människans väsen ligger synbarligen driften att med all ifver nedrifva
hvad hon själf med stora ansträngningar och offer uppbyggt. Det är
barnkammarens lekar, som i ny gestalt upprepas i staternas historia. Knappt var ett halft
århundrades längtan uppfylld, knappt var nationalstaten skapad, så begynte en stor
del af dem, som medverkat till dess uppbyggande, ej blott att gifva öfverljudt
uttryck åt sin missaktning för »de tillfälliga skrankorna» utan äfven att i handling
undergräfva den nya statsordningen, I våra dagar står icke vidare intresset för
politiska och religiösa stridsfrågor i första rummet. Deras plats har intagits af de
sociala motsatserna; de ekonomiska anspråken föra till de häftigaste klass- och
yrkesstrider, hvilkas grunder skifta mellan krass egoism och öfverspänd altruism.
Men denna förändring blef under tidrymden 1848-1871 endast teoretiskt
förberedd. Under den tiden stodo de nationella önskningarne och Sträfvandena ännu
i förgrunden.
Af synnerligt komplicerad natur voro de nationella förhållandena i den
österrikiska kejsarstaten; därför måste de olika nationaliteternas anspråk här gifva
upphof åt särskildt svårlösta problem. I det på tre sidor af sachsare, bayrare och
Schlesier omfattade och endast söderut till Öfre och Nedre Österrike gränsande
krön-landet Böhmen voro två femtedelar tyskar och hörde tre femtedelar till det tjechiska
folket, den mest vakna och läraktiga af alla slaviska stammar. Medan den
nationella motsatsen knappt spelade någon roll i den ständeropposition, som efter
julirevolutionen äfven i Böhmen riktade sig mot det metternichska systemet, vann den
i styrka och betydelse genom den tysk-nationella lyftningen år 1848, sedan den
väckts till lif genom upptäckandet af äkta och förfalskade hjältesånger samt andra
litterära och konstnärliga reliker från det tjechiska konungadömets glansperiod.
Medan tyskarne i Böhmen hälsade det första tyska parlamentet med hänförelse, såg
den tjechiska befolkningen i den tyska nationens samlande en fara för sitt eget
nationella bestånd, Prag gaf då ännu intrycket af en tysk stad, som knappt
märkbart skilde sig från det likaledes med främmande folkelement starkt uppblandade
Wien. När en slavisk kongress samlades i Prag sommaren 1848, kom det till
oroligheter därstädes. Dessa undertrycktes visserligen utan svårighet, men den
nationella oppositionen fortfor och ökades alltmer till följd af den kejserliga regeringens
svaghet. Snart gick det därhän, att agitationen ej nöjde sig med den tjechiska
nationalitetens likställighet, såsom man i början fordrat, utan eftersträfvade landets
fullständiga »tjechisering» och Böhmens förvandling till en själfständig stat, i endast lös
förbindelse med den österrikiska monarkien. På landtdagarne vunno tjecherna snart
afgörande öfvervikt; i kejsarstatens författningslif voro de böhmiska autonomisterna de
häftigaste motståndarne till den i synnerhet af ministern Schmerling energiskt
eftersträfvade och till sist (1861) genomdrifna konstitutionella centralisationen. De federalistiska
tendensernas seger under ministären Belcredi var väsentligen ett verk af de slaviska
fraktionerna. Till dem hörde förutom tjecherna hannakerna i Mähren, slovakerna
i Tatraområdet och vidare illyrerna i söder, som nästan till samma antal utgjordes
af serber, slovener och kroater, inalles ungefär en femtedel af kejsarstatens
befolkning. Hos alla dessa stammar uppvaknade den nationella tanken, men än
inskränkte den sig till ett begränsadt område och gaf sig endast tillkänna i groll och
afund mot närboende folk, än höjde den sig till panslavismens idé, som eftersträfvade
alla slaviska folks samhörighet och härskarställning. En opartisk domare måste
erkänna, att denna nationella rörelse ej blott gaf upphof åt egennyttiga anspråk utan
äfven bidrog att påskynda de slaviska folkens kraftiga framsteg på både det andliga
och det ekonomiska området,
I Ryssland hade rasmotsatserna i de af främmande folk bebodda landsdelarne
ännu icke antagit den fientliga karaktär, som utbildade sig under det nittonde
århundradets sista årtionden. I de baltiska provinserna låg ledningen ännu obestridt
i händerna på tyskarne, hvilkas förfäder redan invandrat i det trettonde århundradet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
