Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Det schleswig-holsteinska kriget år 1864.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
nu besteg Danmarks tron under namnet Kristian IX, var redan därför illa sedd i
Tyskland, att han i det senaste dansk-tyska kriget kämpat på dansk sida, men
August-enburgaren antog titeln hertig af Schleswig-Holstein och framställde hos
förbundsdagen i Frankfurt anhållan om erkännande af och stöd för sina arfsanspråk. Konung
Kristians ställning blef ännu mera kritisk, då han under det eiderdanska partiets
påtryckning utfärdade den s. k. novemberförfattningen (1863), som skulle närmare
förbinda Schleswig med konungariket. Detta steg, som stred mot Danmarks tidigare
förbindelser till de tyska stormakterna, gjorde brytningen med tyskarne fullständig.
De flesta ämbetsmännen i Schleswig vägrade att gå ed på den nya författningen,
och den tysksinnade befolkningen uttalade sina protester på stormiga massmöten.
Äfven inom Tyskland uppreste sig den allmänna meningen med hetsiga kraf på
sina »förtryckta» bröders befrielse från »främlingsväldet». I synnerhet var konung
Maximilian af Bayern ifrig att utverka erkännande åt Augustenburgarens anspråk på
Schleswig-Holstein, och regeringarne i Baden, Braunschweig och andra mellan- och
småstater ställde sig på samma sida. Hertig Fredrik försåg sig med en ministär,
som tills vidare skulle taga sitt säte i Götha, och började utrusta friskaror. Konung
Johan af Sachsen föreslog i Frankfurt att å förbundets vägnar genast besätta
Elbe-hertigdömena »intill den tidpunkt, då förbundet funne sig i sådant läge, att det
kunde öfverlemna dessa land till egen förvaltning åt den af förbundet som
rättmätig erkände efterföljaren». Såväl den lilltyska »nationalföreningen» som den
stortyska »reformföreningen» fordrade hertig Fredriks erkännande och hertigdömenas
lösryckande från Danmark. Alla partimotsatser tycktes uppgå och utplånas i den
gemensamma önskan att göra slut på det danska väldet i Elbehertigdömena.
För Preussen tycktes nu ett gynnsamt tillfälle kommet att genom beslutsamt
uppträdande i Tysklands namn med ett slag återvinna sin förlorade folkgunst.
Det syntes därför ej blott som ett politiskt missgrepp utan som en obegriplig
för-blindelse, då Bismarck förklarade sig alltjämt hålla på Londonprotokollets giltighet
och att Tyska förbundets ingripande endast vore berättigadt inom gränserna för
detta internationella fördrag. Konung Wilhelm sympatiserade personligen med det
stora flertalet af Tysklands folk och önskade sålunda, att den augustenburgska
arfsrätten erkändes; detta gällde i ännu högre grad om hans son, kronprinsen Fredrik
Wilhelm. Men Bismarck förklarade, att en stat som Preussen ej finge förfalla till
en politik, som leddes af sentimentala motiv. Det vore icke önskvärdt, att
Schleswig-Holstein gåfve upphof till en ny mellanstat, utan det gynnsamma tillfället borde
begagnas för att stärka Preussens maktställning vid Östersjön. Österrike skulle
säkert ställa sig på Preussens sida redan för att hindra detta att taga ledningen på
egen hand. Äfven Bismarks trognaste anhängare blefvo rådlösa, då han hand i hand
med den österrikiska regeringen för genomförande af Londonprotokollet på
förbundsdagen föreslog prins Fredriks utvisande från Kiel. Detta innebure, så
klagades det på landtdagar och i tidningar, att prisgifva på en gång hertigdömenas
ovedersägliga rätt och Tysklands uppenbara intressen. Med en majoritet af 275 röster
mot 51 antog det preussiska representanthuset en förklaring, att det ville med alla
till buds stående lagliga medel bekämpa en politik, »som ej kunde leda till annat
resultat än att återigen utlemna hertigdömena till Danmark och att inom
Tyskland uppkalla inbördeskrig». Men Bismarck vidhöll ihärdigt och oförfäradt sin
mening, emedan den syntes honom afgörande för konungens och statens väl.
Däremot fordrade han upphäfvande af den Schleswig påtvungna författningen, detta i full
öfverenstämmelse med Rechberg men i strid mot ett afböjande beslut af
förbundsdagen, som icke ens ville förmå sig till ett indirekt erkännande af Kristian IX:s rätt
till tronen. Då den danska kronan vägrade, ryckte 40,000 preussare och 28,000
österrikare mot slutet af januari 1864 mot Eider. Österrikarne kommenderades af
fältmarskalklöjtnanten von Gablenz, preussarne af prins Fredrik Karl, dock var
öfverbefälet öfver hela hären lagdt i händerna på den preussiske fältmarskalken Wrangel.
Den danska regeringen hade förgäfves sett sig om efter bundsförvanter. Karl
XV af Sverige-Norge, som i likhet med sin fader var en god skandinavist, hade för
egen del gifvit sina danska vänner de bästa löften i den vägen, men nu hämnade
det sig, att Fredrik VII en gång afvisat tidigare alliansanbud till Schleswigs försvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
