Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Kriget 1866 och det nya Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
Prins Fredrik Karl. Kronprins Fredrik Wilhelm. General Herwarth v. Bittenfeld.
Litografi af E. Milster. Teckning af Th. Hellwig. Träsnitt af L. Burger.
De kommenderande generalerna vid de tre preussiska arméerna i kriget 1866.
omröstningen rum. Österrikes förslag antogs, om ock i något mildare form, med
nio röster mot sex. Därpå förklarade det preussiska sändebudet von Savigny det
Tyska förbundet upplöst, men han tillfogade med en i det ögonblicket underlig
tröstar-min, att den nationella enheten icke därför behöfde tillspillogifvas. Därefter nedlade
han det preussiska förslaget till förbundsrefom på husets bord och lemnade salen.
Kriget började. Preussen och Italien gingo hand i hand - det gemensamma
intresset hade öfvervunnit den inbördes misstron. Däremot var det ännu omedelbart
före stridens början ovisst, hur Napoleon skulle ställa sig. Han dref
underhandlingar med bägge parterna, uppställde fordringar och gaf löften både på ena och
andra sidan. Af den skrifvelse, som Napoleon den 11 juni riktade till sin
utrikesminister Drouyn de 1’Huys och som föredrogs i lagstiftande kåren, kan åtminstone
så mycket slutas, att kejsaren icke ville sätta sig emot en fastare förening af
Tyskland liksom en förstoring af Preussen i norr, detta dock endast med bibehållande af
Österrikes inflytelserika ställning inom det Tyska förbundet.
Kriget var hvarken i norr eller söder populärt; dock sågo sig konung Wilhelm och
hans rådgifvare icke svikna i sitt förtroende: preussarne gjorde sin skyldighet. Nu
visade det sig också, hvad utbildning och manstukt förmå i förening med
ändamålsenlig utrustning och klok kraftfördelning. På preussisk sida öfvertog konung
Wilhelm själf med sin generalstabschef Moltke högsta ledningen. De österrikiska
stridskrafterna i Böhmen ställdes under befäl af Benedek, hvars insikt och förutseende
genom den österrikiske historikern JMedjung ställts i ett gynnsammare ljus. Han
hade med all makt motsatt sig att öfvertaga befälet, emedan han ansåg sig
sakna erforderlig militärisk bildning, men han kunde blott utverka, att vid hans
sida ställdes generalstabschefen Krismanic, som genom sitt mästrande förlamade
äfven de företräden, hvilka Benedek hade att tacka för sin gamla berömmelse. Den
österrikiske öfverbefälhafvaren var också på förhand på det klara med motståndarens
öfverlägsenhet, men hans böner om raskt fredsslut till förebyggande af en katastrof
funno intet gehör i Wien. Ledningen af de utvalda österrikiska stridskrafterna i
Italien öfvertogs af ärkehertig Albrekt. Öfverbefälet icke blott öfver de bayerska
utan öfver alla på den sydvästtyska krigsskådeplatsen förenade trupper
öfverlemnades åt den gamle prins Karl af Bayern, en ridderlig furste, som redan i
befrielsekrigen utmärkt sig för personlig tapperhet.
Om planmässig, enhetlig samverkan mellan de syd- och mellantyska
stridskrafterna kunde det ej vara något tal. Den hannoverska arméen skulle förena sig med
den bayerska i Thuringen men blef så länge uppehållen af en svag preussisk-koburgsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
