Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Fransk-tyska kriget 1870-1871.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
sida hjälpa till att försvara Tysklands ära, och de andra sydtyskarne följde hans
exempel.
Truppernas mobilisering och uppmarsch skedde inom alla tyska stater med
öfverraskande snabbhet och säkerhet. I norr som i söder fick man bevittna en
lycko-bådande »sammansmältning af entusiasm och ordning», medan Frankrike hängaf sig
åt ett före striden mindre motiveradt segerrus. Den 19 juli ankom den officiella
franska krigsförklaringen till Nordtyska förbundets kansler; därefter beviljades
krigskrediterna nästan enhälligt i Berlin liksom i de sydtyska hufvudstäderna.
Napoleon, som till följd af svåra kroppsliga lidanden icke mera var fullt herre
öfver sin egen vilja, hade själf ingalunda drifvit på kriget men icke heller gjort
allvarligt motstånd mot Gramont, Ollivier och Leboeuf. För att bevisa, att han mot sin
egen vilja indragits i det blodiga äfventyret, har man hänvisat därpå, att endast
hans eget dröjsmål och vacklande förhindrat afslutandet af förbundet med
Österrike och Italien. »Det är icke vår skuld», skref Beust den 11 juli till Metternich,
»att förbundsfördraget endast förblifvit ett projekt.» Men Napoleons obeslutsamhet
berodde, såsom Delbruck uppvisat, blott på hans afsikt att icke hafva händerna
bundna, i synnerhet i sina anslag mot Belgien. Han lefde i den fasta tron, att de
franska vapnens öfvervikt alltid skulle göra det möjligt för honom att när och under
hvilka betingelser som helst göra slut på kriget; förhandlingarne med Österrike och
Italien voro för honom endast »den andra strängen på bågen», som skulle tillgripas
för den osannolika händelse, att den första sveke.
Bismarck hade på våren 1870 återigen varit invecklad i svåra strider med
kamrarne. Denna gång hade han måst uppträda mot sina gamla vänner de konservative,
då dessa icke ville begripa, att den tyska frågan ej kunde lösas utan medgifvanden
åt liberalismen. Just ur detta kanslerns svåra läge har man velat draga den slutsats,
att han behöfde kriget för att få bukt med sina inre fiender, och därför skall han
genom en skicklig förändring af uttrycken hafva förvandlat »Emsdepeschen» eller
konung Wilhelms harmlösa, höfliga svar till Benedetti till en krigsfanfar, innan den
publicerades i tidningarne. Men äfven den skarpaste kritiska pröfning medgifver ej
att beteckna dessa redaktionella ändringar som en »förfalskning». Ett bestämdt
afvi-sande ville äfven konungen; endast i tonens skärpa gick den bismarckska afrättningen
utöfver konungens afsikt. Striden hade redan blifvit för lidelsefull, ett afvisande
af kränkningen kunde endast ske genom angrepp, eftergift var ej möjlig utan
kränkning af konungens värdighet och det tyska folkets ära. För öfrigt kunde hvarje dag
fördubbla eller tredubbla fiendens makt, man var i Berlin väl underrättad om
Napoleons alliansplaner. Fransmännens utmaning hade gjort de tyska stammarne eniga,
det lyckliga ögonblicket måste begagnas för att betrygga Tysklands framtid.
På tysk sida öfverskattades fienden; man fruktade, att han skulle omedelbarligen
och med hela sin tyngd kasta sig öfver de tyska gränslanden. Redan angreppet på
Saarbriicken kunde väcka oro. Den här stående lilla preussiska afdelningen måste
visserligen vika tillbaka för öfvermakten utan att kunna hindra beskjutandet af den
öppna staden, men härmed var också den franska angreppsrörelsen slut. Däremot
inlöpte redan under de nästföljande dagarne underrättelser om tyska framgångar.
Tyskarnes stridsmakt var fördelad på tre arméer: under general von Steinmetz
(preussare och nordtyska kontingenter), prins Fredrik Karl (preussare och sachsare)
och kronprinsen Fredrik Wilhelm (preussare och sydtyskar). Konung Wilhelm drog
själf i fält som öfverbefälhafvare, den egentlige ledaren af alla operationer var Moltke.
Hur »den store tigaren» förstod att anordna alla enskilda häravdelningars rörelser på
sådant sätt, att de tusende småhjulen i den stora maskinen riktigt grepo in i
hvarandra, att icke blott hvarje bataljon och hvarje skvadron om aftonen med säkerhet
framkom till sitt bestämda kvarter utan äfven fienden i det rätta ögonblicket och på
den gynnsammaste platsen tvingades till batalj - därtill erbjuder krigshistorien
knappt ett motstycke. Frågas det, hvem som varit den största fältherren i nyare
tid, kan endast Napoleon I nämnas vid sidan af den tyske »bataljtänkaren». Det
har visserligen icke saknats kritiska angrepp på Moltkes strategi, och många
förebråelser och invändningar, t. ex. general Blumenthals, torde icke heller hafva saknat
all befogenhet, men i allmänhet står det fast, att man har svårt att finna hans like
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
