Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Det enade Italien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
franska trupperna i Rom hade hemkallats för att skydda sitt eget fosterland; därmed
var den eviga stadens öde besegladt. Den 8 september öfverskredo italienska trupper
under general Cadorna den romerska gränsen. En rundskrifvelse af ministern
Vis-conti-Venosta meddelade stormakterna, att regeringen, lika mycket i eget intresse
som till påfvens skydd, måste skrida till Roms besättande. I ett egenhändigt
skrifvet bref till påfven meddelade Viktor Emanuel »med barnslig kärlek, med en
katoliks tro. en konungs lojalitet och en italienares känslor», att han betraktade sig
som ansvarig för upprätthållandet af ordningen i Italien och för den påfliga stolens
säkerhet och därför icke fick rygga tillbaka äfven för en påfven misshaglig
våldsbragd. Samtidigt med denna skrifvelse framställde grefve Ponza di San Martino
förslag till öfverenskommelse mellan Italien och den romerska stolen. Enligt denna
skulle påfven behålla värdigheten, okränkbarheten och alla andra suveränitetens
pre-rogativ och inom den leoninska stadsdelen äfven herradömet och jurisdiktionen och
ur den italienska statskassan uppbära ett fast och oantastligt anslag af samma
höjd som inkomsterna af den forna Kyrkostaten. Men Pius afböjde »det ovärdiga
anbudet af en verkligen tillgifven kyrkans son» med det tillägg, att han ville
enträget bedja till Gud, att den barmhärtighet måtte komma konungen till del, som
han så väl behöfde. Efter detta fick Cadorna befallning att gå mot Rom. De påfliga
liftrupperna hade förstärkts genom frivillige från olika land, men det kom ej till
någon allvarsammare strid. Den 20 september uppfordrade Cadorna staden, men
general Kanzler gaf ett afvisande svar. Men sedan de italienska batterierna skjutit
en bresch i stadsmuren vid Porta Pia, drogo sig de påfliga zuavbataljonerna
tillbaka till den leoninska staden. Under befolkningens jubel besatte de italienska
trupperna till en början endast den vänstra Tiberstranden och först den 22, sedan
det kommit till vilda upplopp kring Vatikanen, på påfvens egen önskan äfven
den högra. En folkomröstning den 2 oktober gaf 133,000 röster för och 1,500 mot
anslutning till konungariket Italien. En ofördröjligen inkallad folkrepresentation
godkände det romerska områdets »återförening» med Italien och Roms upphöjelse
till konungarikets hufvudstad.
Påfven Pius slungade bannstrålen mot alla, som anstiftat och deltagit i Roms
besättande, »i hvilken aldrig så hänsynskräfvande värdighet de än må glänsa». De
protester, som riktades till de katolska makterna, förklingade dock ohörda under
intrycket af de sensationella nyheterna från den franska krigsskådeplatsen. Hvar
skulle kyrkans nödställda öfverhufvud finna en hjälpare midt under de stora
krigiska framgångarne för Preussen, som efter Napoleons tillfångatagande ånyo var
Italiens ifrigt eftersträfvade bundsförvant? Italiens fullständiga enande liksom
sammanstörtandet af de sista återstående medeltidsinstitutionerna syntes försiggå med
naturnödvändighet. Många ville i händelsen den 20 september se en rättvis
straffdom för hvad som skett den 18 juli, medan andra på intet sätt beklagade förlusten
af en världslig maktställning, som endast påtvingat Petri efterföljare en för
herdeämbetet farlig dubbelställning. För öfrigt förklarade den italienska regeringen, att
den för att lugna den katolska världen trots påfvens fientliga hållning ville frivilligt
fasthålla vid de villkor, den erbjudit före Roms intagande. Följaktligen skulle påfven
i sin Vatikan åtnjuta alla en suveräns hedersrättigheter för att kunna i full frihet
utöfva alla till den katolska kyrkans öfverhufvud hörande ämbetshandlingar. Men
framför Vatikanen svajade hädanefter trikoloren, samma trikolor, som Pius IX själf
en gång i de första dagarne af sitt pontifikat invigt under Europas hänförda
bifallsrop. Den 5 december firades högtidligen Roms upphöjelse till Italiens
hufvudstad, hvarvid Viktor Emanuel upprepade sitt löfte att beskydda påfvestolens
Oafhängighet i utöfvandet af dess religiösa plikter. Den italienska regeringen har icke
heller sedan dess någonsin försökt att öfva något slags tryck på den romerska stolens
beslut; på kurians frihet kan det icke tviflas, om än Pius och hans efterföljare
fortfarit att betrakta sig som »fångar». Den katolska världen har försonat sig med
förlusten af påfvens världsliga makt, om det också icke rent ut erkänts. För öfrigt
hafva hvarken de förhoppningar eller de farhågor, som anknötos vid 1870 års
tilldragelser i Rom, gått i verkställighet. Visserligen syntes ofelbarhetsförklaringen till en
början endast bära onda frukter. Den österrikiska regeringen förklarade, att den ansåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
