Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Tyska rikets upprättande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYSKA RIKETS UPPRÄTTANDE. 333
På landtdagarne i Stuttgart, Karlsruhe och Darmstadt förekom åtminstone ingen
häftig opposition. Däremot kom det till stormiga debatter, när fördragen den 11
januari 1871 förelades den andra kammaren i Munchen. Oupphörligt
hänvisades på en befarad outhärdlig militärbudget, på farorna för den i södra Tyskland
först grundlagda friheten, på katolikernas tillbakasättande i en protestantisk
enhetsstat o. s. v. Trots allt segrade dock efter tio dagars debatter den tyska
enhetstanken, och fördragen antogos med stor röstöfvervikt. Endast 47 deputerade gåfvo
uttryck åt sitt beklagande, att regeringen med sin eftergifvenhet för »den så kallade
nationella rörelsen» var inne på oriktiga vägar och att den bayerska
folkrepresentationen skulle nedsjunka till en vanmäktig provinsiallandtdag.
Nu återstod endast att tillfoga slutstenen i den nya riksbyggnaden. Redan i
augusti hade den tanken uppdykt i pressen, att de tyska härarnes segerrike ledare,
liksom en gång Otto I efter slaget vid Lech, måtte hälsas som imperator. Det
hade då försäkrats den i Berlin närvarande bayerske ministerpresidenten, att grefve
Bismarck endast med ovilja hört talas om sådana extravaganser och gifvit i
uppdrag att för framtiden undertrycka dem. Men när folkviljan med allt större eftertryck
fordrade ett nytt stamförbund med en fast centralmakt, erbjöd sig endast den
gammalärevördiga kejsartiteln som passande och värdig kröning af
författningsverket. Visserligen hade det nya riket hvarken mottagit några rättigheter eller plikter af det
gamla och kunde sålunda ingalunda anses som en fortsättning af detsamma, men
genom sina erinringar om den största perioden i tysk historia var kejsardömet
dock, särskildt i södra Tyskland, egnadt att verka samlande. Konung Wilhelm själf
ville i det längsta ej veta af någon anknytning vid ett ämbete, »hvars auktoritet
bekämpats af Fredrik den Store och nedtryckt den store kurfursten»; han befarade,
att det skulle skada den ärfda preussiska kronans anseende. Äfven kronprinsen
satte i början föga värde på en titel, som Sybel, Freytag och andra varma
anhängare af den preussiska hegemonien af historiska och statsrättsliga skäl dittills alltid
förkastat. Till tyskarnes konung ansåg han att den segerrike riksförstoraren borde
upphöjas, under det att de andra tyska furstarne ånyo kunde nöja sig med
hertigtiteln. Men äfven i denna fråga ville Bismarck hellre mottaga förebråelser för
svaghet än uppträda våldsamt och hänsynslöst mot välförtjenta bundsförvanter.
»Utnyttjandet af Preussens styrka i samtiden skulle hafva blifvit Tysklands svaghet
i framtiden.» Äfven i furstarnes eget läger vann den öfvertygelsen anhängare, att
återupplifvandet af kejsare och rike bäst motsvarade såväl deras egna intressen som
nationens önskningar. Ett bref från storhertig Fredrik af Baden till konung
Ludvig II i början af november gjorde kejsarfrågan brännande. Oförgänglig ära, sades
det här, skulle knytas vid konungens namn, om »hans djärfva initiativ ledde
därhän, att nationens svåra offer till sist belönades och kröntes med kejsarvärdighetens
erbjudande åt den gamle hjältekonungen». Ehuru det betonades, att det kräfdes
»ofördröjlig handling, innan den tid kom, då den endast syntes som följd af ett
öfvermäktigt tryck nedifrån», så dröjde Ludvig. På sin höjd syntes honom ett
valkejsardöme antagligt. Då kejsarfrågan hotade att stranda på Bayerns stillatigande
och konung Wilhelms obenägenhet, riktade Bismarck själfen skrifvelse till konung
Ludvig. Med klokt beräknande af den unge konungens temperament utvecklade han,
hurusom det borde vara mycket bättre förenligt med de särskilda staternas berättigade
själfkänsla att foga sig för en tysk kejsare än för en preussisk förbundspresident.
Nu gaf konungen med sig och ställde efter kanslerns eget koncept en inbjudan till
konung Wilhelm att antaga kejsarvärdigheten. Men då framkallades nya
svårigheter af kejsartitelns formulering. Konung Wilhelm afböjde den »oäkta» titeln tysk
kejsare och ville heta kejsare af Tyskland, medan Bismarck med hänsyn till
för-bundsfurstarnes suveränitet arbetade emot titelns fullständigare utformande. Denna
strid upphörde först på dagen för proklamationen, då storhertigen af Baden, på
uppdrag, utbragte ett lefve helt enkelt för »kejsar Wilhelm» Den 14 januari 1871
meddelade Wilhelm furstarne och de fria städerna, att han antagit kejsarvärdigheten,
»icke på grund af maktsanspråk, för hvilkas förverkligande i vår historias ärorikaste
tider Tysklands makt spilldes till skada för dess inre utveckling, utan med den
fasta föresatsen att, så vidt Gud gifver sin nåd därtill, som tysk furste vara den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
