Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Litteraturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUREN. 359
a Mnon, 1867 Thérese Raquin. Hans teoretiska ståndpunkt är bekant. Han
utvecklade Taines konstfilosofiska doktrin, som i kritiska undersökningar till
litteraturhistorien och konstfilosofien teoretiskt formulerade den litterära naturalismens
program. Som filosof stod Taine under Comtes och den engelska psykologismens
inflytande. Ur hans prononceradt naturalistiska system framgick denna litterära
till-lämpning, som karakteriserar den franska romanen sedan Madame Bovary och ännu
mer sedan Renée Mauperin - läran om den vetenskapliga romanen, som skall
uppbyggas af »helt små, viktiga, betydelsefulla, i hela sin omständlighet sorgfälligt
uppfattade detaljfakta och åstadkomma detsamma för samtiden som historikern för det
förgångna». Så bestämde Taines verk De rintelligence år 1870 den litterära konstens
uppgift.
Zolas mäktiga romancykel Rougon-Macquart står väl, hvad stoffet beträffar, i
sammanhang med det andra kejsardömets kultur, men den fullbordades först år
1893, liksom Zolas verk på det hela taget öfver hufvud tillhöra den följande tiden.
Benägenheten för minutiösa iakttagelser var något själfgifvet i en tidsålder, som
behärskades af naturvetenskapliga specialstudier. Äfven i Theophile Gautiers och
Charles Baudelaires verk - för att åtminstone nämna de största inom den grupp af
senromantiker, som blifvit kallad Les parnassiens - lefde den naturalistiska
tidsandan, så mycket än dessa båda diktare måtte iakttaga en aristokratiskt reserverad
hållning. Gautier var en pretiös natur. Han dref hatet mot det banala, mot brackan
(le bourgeois) ända till afFektation och älskade att demonstrera sin suveränitet genom
oerhörda toaletter. Denna ytlighet kunde förklaras ur en märkvärdig inre osäkerhet,
som satte honom ur stånd att reagera på ett okonstladt och ursprungligt sätt. Gautier
har aldrig kunnat uppfatta naturliga motiv med lyrisk omedelbarhet. Af ett
egendomligt tvång, som framgick ur en högt differentierad personlig smak, måste han
stilisera hvarje företeelse, hvarje förnimmelse på en bestämd kulturhistorisk mask.
Han såg aldrig med egna ögon; han såg å la Watteau, å la Zurbaran, å la Ribera
- än si, än så, ständigt genom mediet af främmande ögon. Han såg bilder, icke
verkligheter. - Baudelaires poesi lefde helt och hållet i dödens atmosfär, den var i
så hög grad ett barn af sin tid, att den med vetenskaplig omsorg insöp hvarje atom
af denna atmosfär. Tack vare den granntyckta formen är Baudelaire emellertid i
all denna dysterhet så ädel, så klar, så förnäm och lugn, att han aldrig kan blifva
brutal.
Den franska teatern hade redan genom Scribe och den honom ojämförligt
öfver-lägsne Musset förts in på de banor, där den kvarblef under kejsartiden. Under
denna tid behärskades skådebanan af den yngre Dumas, Augier, Sandeau, den
likaledes diktande kälkborgaren Ponsard samt Victorien Sardou, Äfven operettdiktarne
Meilhac och Halévy samt vaudevillisten Labiche intogo en bred plats.
När man hör talas om det andra kejsardömets teater, tänker man ovillkorligen
på två stycken: Le Demimonde och La dame aux camélias. Båda dessa skapade
sedehistoriska Paristyper, sedehistoriska schabloner, om man vill, som tillhörde
kejsartiden, och skapade dem med en bestickande virtuositet i iakttagelsen och den
dramatiska dialogen, hvilken hos Dumas uppnår en pikant slagfärdighet utan motstycke
i den sceniska litteraturen. En sådan kan endast hafva sitt ursprung i Paris,
emedan den förutsätter denna differentierade, retoriska språkkultur, denna de eleganta
hvardagssanningarnes språkkultur, denna pretiösa stilistiska konventionalism, som
endast tillhör parisaren. I konversationens behag ligger styckets estetiska betydelse.
Fabeln är konstlad, men det tillhör just dess säregna stil. Bland Augiers stycken
höja sig Les lionnes pauvres och Le genare de monsieur Poirier öfver de andra. I det
sistnämnda ligger styckets nerv i den roande motsatsen mellan den högfeodale
»markis Presles» - som påstår sig endast kunna tjena den gamla dynastien och
under tiden med äkta junkernaivitet förbrukar sin hustrus penningar - och
uppkomlingen »Poirier», som trots alla borgerliga tirader ej kan tänka sig någon större ära
än att genom sin herr måg blifva pär af Frankrike. Mellan dessa båda stod med
älskvärd symbolik den gamle borgarens förtjusande dotter, som i randen regimes
anda beundrar ännu verkligen ädla traditioner och genom sin mänskliga själsfinhet
utplånar den sociala spänningen. Hela stycket är skrifvet med en viss världshisto-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
