Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Litteraturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUREN. 361
afspärrning utan af de västerländska idéernas och institutionernas systematiska
införande i hans hemland. Jämförd t. ex. med Dostojevskij är Turgenjev mild och
konstnärligt harmonisk i sina arbeten och verkar så att säga mera civiliserad. Han
kunde aldrig förneka Paris och Baden-Baden. I fråga om ämnesval höllo sig
visserligen hans arbeten liksom hela den ryska litteraturen inom kretsen af de kulturella
och psykologiska problem, hvaraf Ryssland öfverflödade. I konstnärligt hänseende
har man jämfört Turgenjev med Heyse; i själfva verket hafva de också gemensam
en viss försonlig ton, som äfven bestämmer deras konstnärliga karaktär.
Liksom Turgenjev hörde Dostojevskij till Belinskijs krets. Hans historia var i
högsta grad karakteristisk. Icke ens den saktmodigare Turgenjev hade lyckats klara
sig undan ryskt fängelsestraff. Dostojevskij, som i politiskt hänseende var vida
radikalare, måste utstå ett flerårigt tvångsarbete i Sibirien och militärisk strafftjenst som
gemen soldat. Hans viktigaste och mest bekanta arbeten äro hans »Memoarer från
dödshuset» (1862), som framgått ur hans sibiriska hågkomster, samt den väldiga
romanen »Raskolnikov» (1867). Den senare är en genomgående typ af den ryska
romanen. Den saknar hvarje kompositorisk koncentration, hvarje estetisk
bundenhet; i sin nästan hänsj^nslösa psykologiska bredd är den på samma gång odräglig
och öfverväldigande. En student, hos hvilken nöden väcker en gryende svag tanke
på rånmord, låter denna tanke småningom utveckla sig till själfändamål, till
pröfvo-sten på hans moraliska mod: till sin miljö ett ryskt romanproblem, till sin
mänskliga natur ett universellt motiv.
Äfven grefve Vladimir Sologub, en hög ämbetsman, stod nära Belinskijs grupp.
Hans viktigaste verk romanen »Tarantas», som sysselsatte sig med det bekanta
missförhållandet mellan patriarkalism och öfverbildning, utkom visserligen redan 1845,
men dess verkningar och författarens novellistiska efterföljare hänvisa oss till
Alexanders tid. Mikael Saltykov publicerade år 1857 sina berömda »Skisser ur det ryska
provinslifvet». Provinsens stående problem var ämbetsmannakorruptionen, som
Saltykov drog obevekligt fram i ljuset, så att man betecknat honom som grundläggaren
af den så kallade »afslöjningslitteraturen», som är så karakteristisk för senare delen
af Nikolaus’ samt för Alexanders tid. I nära sammanhang med Saltykov står,
litterärt sedt, Alexej Pisemskij. Äfven han är den bisarra byråkratkulturens diktare.
Hans viktigaste roman, »De tusen själarne» (1865), behandlar historien om en af
naturen oförvitlig man, som arbetar sig upp med orena medel - de i hans kretsar
vanliga medlen - i den uttalade afsikten att verka för införande af rättvisa
principer i förvaltningen. Slutet är brytning med ämbetsbröderna, som ej vilja veta af
några nyheter, och ett pessimistiskt laisser faire.
I motsats till den romanska Södern, som ej kunde uppställa några mera
betydande namn än italienaren Aleardi, den politiske lyrikern, och Carducci, hvars
»Hymn till satan» tillhör 1860-talet, kunde den skandinaviska Norden vid denna
tid fröjda sig åt en litterär blomstring. Den älskvärde danske sagodiktaren Andersen
skref vid denna tid romaner, som redan hade en realistisk fläkt. Det mäktigaste
uppslaget kom från Norge. Där skref Björnson sina beundrade bondenoveller, en
idealisering af norskt allmogelif, som säkert gjort sitt till att stärka och befästa den
själftillräckliga bondkultur och den nackstyfva nationella själfkänsla, som en mansålder
senare buro sin politiska frukt. Ibsens »De unges förbund» afslutade år 1869 första
hälften af hans litterära arbetsperiod. Detta betyder ej, att Ibsen därefter
oförmedladt slog in på en ny riktning. Hans litterära utveckling försiggick utan språng;
hvad som skiljer hans äldre dramer från de efterföljande är endast ämnesvalets
historiska riktning och versformen. Men vid närmare skärskådande af hans äldre stycken
finner man - t. ex. i »Catilina» eller »Gillet på Solhaug» - det ibsenska dramats
psykologiska grundriktning redan gifven. Icke ur fabelns dramatiska rytm utan ur
personligheternas inre och deras socialetiska konflikter utvecklade sig äfven Ibsens
äldre teater. Och märkligt är, att liksom han en gång afslutade sin medvetet
sammanhängande konstnärliga lifsgärning med en symbolisk generalisering i sin »Irene»,
så hade han begynt det med denna »Furia», som uppryckte »Catilina» ur en
förnedrande erotik för att med demonisk tvångsmakt föra honom fram mot det höga målet
af förtärande ärelystnad. Men »Irene» är en klagan af en filosofisk iakttagare, som
Världshistoria VI. 46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
