Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adertonhundrasjuttiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADERTONHUNDRASJUTTIOTALET.
403
tusministern Falk (1879). Han ersattes med den konservative von Puttkamer, och
under det man letade efter en passande form för Upphäfvandet af majlagarne,
började man tills vidare att mildra deras praktiska tillämpning. Äfven påfven visade
tillmötesgående, i det han lofvade erkänna andliga myndigheters plikt att före hvarje
kyrklig utnämning därom ingifva anmälan till vederbörande statsorgan. Därpå lät
Bismarck i juni 1880, till en början på två år, gifva sig fullmakt att dispensera från
enskilda bestämmelser i majlagarne. Denna fullmakt blef sedan upprepade gånger
förnyad, och undan för undan försvunno »kulturexamen», statsdomstolen och andra
inrättningar från kulturkampens dagar. De
andliges utbildning öfverlemnades åter åt
kyrkan, de straffade andlige fingo
stillatigande tillåtelse att återvända, och till och
med beskickningen hos Vatikanen
återställdes. Sedan staten därhän inskränkt sin
rätt till gensaga mot anställning af
andlige, att den endast skulle få användas på
grund af bestämda fakta ur den
ifrågavarande personens allmänna lefverne eller
statsborgerliga förhållande, samtyckte
påfven till de andliges anmälningsplikt. 1887
förklarade han i en högtidlig allokution
kampen mellan stat och kyrka i Preussen
för afslutad.
Förutom den i sin betydelse starkt
kringskurna anmälningsplikten blefvo alltså
införandet af civiläktenskapet och
jesuiternas utvisning de enda beståndande
positiva resultaten. De af staten afsatte
andlige återvände till sina platser, hvilket var
nog i yttre måtto för att i befolkningens
ögon stämpla stridens utgång som en
seger för kyrkan. Endast återkomsten af de
båda biskoparne, som under striden
häftigare stått regeringen emot, hade man
energiskt undanbedt sig i Berlin.
Ärke-biskoparne Ledochowski af Gnesen-Posen
och Melchers af Köln förmåddes af
påfven att afstå från sina värdigheter men
blefvo i ersättning härför befordrade till
höga kyrkliga ämbeten utanför Tyskland.
Försöket att underkasta den katolska
kyrkan statens uppsikt och fylla den med
en anda, som vore mera förenlig med
modern statsåskådning och kultur, hade utan
tvifvel slagit fel. Den öppna striden hade
endast genom en ny vapenhvila uppskjutits till andra tider. Jämför man denna
utgång med Bismarcks planer vid stridens begynnelse, så måste man dock säga, att
han gått till Canossa, om han också inte precis behöft stå i snön med bara fötterna.
Samarbetet med centern visade sig dock vida svårare, än kanslern torde
hafva förväntat sig. I Windthorts person hade han att göra med en jämbördig
diplomat, som endast ville begagna honom för centerns ändamål och aldrig tänkte
bevilja honom mer, än han betalade kontant i form af gentjenster. Redan när det
blef fråga om att på ytterligare sju år bevilja en höjning af härens effekliva
numerär, vägrade centern sitt understöd, emedan den ville förbehålla sig möjlighet hvarje
år att så dyrt som möjligt sälja sitt samtycke. Lagen kunde endast genomföras
med de konservatives och nationalliberales hjälp. Bristen på en fast
parlamentarisk majoritet för regeringen visade sig synnerligen ofördelaktig, när Bismarck trädde
Upprop af de genom socialistlagen
utvisade till deras partivänner i Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
