Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. England och dess kolonier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
jade det religiösa lifvet och att en sann fromhet först då kunde komma till ohämmadt
uttryck, när staten uppgifvit hvarje inblandning i religiösa frågor. Därmed var
öfvergången klar till den liberala åskådningen, som i politiskt hänseende långt förut
tilltalat honom, och steg för steg närmade han sig sin ledande plats. Gladstone var
en äkta angelsaksisk karaktär, redbar, nykter och klar, något pedantisk och torr,
ofta en ensidig principryttare, utan hvarje tillstymmelse till esprit och oförmögen
att gripa ögonblicket i vingen. Trots sina humanitära synpunkter och den religiösa
känsloriktning, som bildade bakgrunden för hans tänkande och handlande, förblef
han alltid den lugne, noggrant öfvervägande affärsmannen.
Hans tal äro ständigt väl genomtänkta, rika på material och sakkunskap, men
utan hvarje medryckande kraft. Hans egentliga styrka var finansväsendet, där han
åstadkommit betydande resultat. Hans svagaste sida var alltid utrikespolitiken, där
han saknade de erforderliga förutsättningarne och där han likaväl som på andra
områden ej ville handla efter det nationella intressets aktuella fordringar utan efter
allmänna principer.
Under här ifrågavarande period stodo de konservative i opposition. Deras
sträfvan gick ut på att rädda undan så mycket som möjligt af makten åt den gamla
aristokratien, som uppbyggt och ända till 1832 uteslutande regerat det britiska riket.
De förfäktade kronans och öfverhusets nedärfda rättigheter gentemot tanken på en
folkets fullständiga själfstyrelse genom valda myndigheter. Likaså önskade de, att
den till sin grundkaraktär äfvenledes aristokratiska statskyrkan fortfarande skulle
utgöra folkets andliga ledning och förmyndare. De häfdade statens rätt att ingripa
i det ekonomiska och sociala lifvet, så vidt sådant syntes af nöden för att
upprätthålla ett mäktigt och inom sig slutet engelskt rike. Länge fasthölle de vid
spannmålstullarne och detta icke allenast af omtanke om de adliga storgodsegarnes intresse
utan äfven och framför allt för att häfda Englands ekonomiska Oafhängighet. De
ansågo tanken på en världshushållning och en världsfred för utopisk och i hvarje
fall omöjlig att inom en öfverskådlig framtid omsätta i verklighet samt betraktade
nationalstaten som en nationalekonomisk enhet. De höllo det sålunda för ytterst
farligt, om England skulle vara tvunget att taga den största delen af de oumbärliga
lifsmedlen från utlandet, emedan landet under sådana förhållanden skulle under
krigstid vara ur stånd att ens för en kortare tid underhålla sig själft och alltså skulle
blifva svagare och mera sårbart. Likaså ansågo de det förvändt, om staten skulle
med armarne i kors åse den allt skarpare striden mellan de industriidkande
arbets-gif värn e och arbetarne, såsom om saken ej alls komme den vid; de sågo i arbetarnes
växande förbittring mot de öfre klasserna och mot staten, hvars overksamhet kom
den ekonomiskt starkaste sidan till godo, en stor nationell fara, en upplösning af
nationens enhet. Disraeli har präglat ordet om de två nationerna, som småningom
bildade sig inom folket och stodo skarpare emot hvarandra än fientliga folk, och
han fordrade först, att staten skulle taga de i ekonomiskt hänseende svagaste i sitt
skydd.
I utrikespolitiken ställde de konservative i främsta rummet uppgiften att häfda
och stärka den britiska världsmaktens ställning. De bekämpade
non-interventions-principen såsom undergräfvande Englands inflytande i utlandet och fordrade en aktiv
politik, som sträfvade att gestalta sakerna inom statssystemet på det sätt, som vore
för England fördelaktigast; krig finge man sålunda ej draga sig för, så snart ett
viktigare intresse stode på spel. Förstärkning af kolonialarmeen och framför allt af
flottan, af hvilken Englands trygghet i händelse af krig mer än någonsin berodde
efter spannmålstullarnes upphäfvande, förklarade de för ovillkorligt nödvändig.
Kolonialrikets upprätthållande och, där så syntes nödigt, utvidgning var efter deras
uppfattning en själfklar skyldighet för hvarje regering. Disraeli kritiserade i
parlamentet synnerligen skarpt beredvilligheten att gifva kolonierna full själfstyrelse.
Visserligen, menade han, borde man medgifva dem största möjliga frihet, så länge
det blott var frågan om deras egna angelägenheter, men regeringen hade försummat
att uppställa garantier för att kolonierna i de stora gemensamma
riksangelägenheterna blefvo fast anknutna vid moderlandet.
Denna tids konservativa åskådningar funno sitt förkroppsliga uttryck i Benjamin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
