Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Den orientaliska frågan och det rysk-turkiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440
E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VARLDSSTATSSYSTEM.
kristne. Då sultanen ej samtyckte härtill, fortfor upproret. Äfven Serbien började
nu officiellt att rusta, och till och med i Bulgarien utbröto i början af maj oroligheter.
Den turkiska regeringens passivitet gentemot upproret och den främmande
inblandningen förde till ett fruktansvärdt utbrott af muhammedansk religionsfanatism.
I Saloniki mördades den tyske och den franske konsuln af den rasande
befolkningen. Till Bulgarien skickades nu jämte en reguliär trupp skaror af irreguliära
baschi-bosuks, som sökte kväfva rörelsen i blod och till en del bokstafligen
mördade ut landet. Sultanen själf nödgades genom hufvudstadsbefolkningens hotande
hållning att afskeda sina gamla rådgifvare och inkalla mera energiska sådana. Då
de upproriske fingo understöd från Ryssland, medan England ville upprätthålla
Turkiets integritet, så kommo ungturkarne under ledning af Midhat Pascha till
makten i Konstantinopel;
endast genom deras politik
syntes riket nu kunna räddas
från nya svåra förluster.
De tre östmakterna ville
nu hota Porten med väpnadt
ingripande, i händelse det
afvisade deras kraf. Till ett
sådant hot, som i sig
inneslöt kriget, vägrade dock
Dis-raeli på det bestämdaste sin
medverkan, ja, han eggade
till och med Turkiet till
motstånd, i det att han - till
britiska undersåtars skydd,
som det hette - lät en
engelsk eskader inlöpa i
Besika-viken. Kanske var det denna
engelska demonstration, som
gaf ungturkarne mod att den
Sultan Abdul-hamid II.
Blyertsteckning. Originalet i
Munir Paschas enskilda ego.
30 maj utföra en
palatsrevolution, hvarigenom sultanen
Abdul-asis, som gällde för
ryssvän, förklarades afsatt.
Under natten blef han
fängslad, och några dagar därefter
fann man honom död i
fängelset; enligt uppgift skall
han själf hafva öppnat en
åder på sig. I hans ställe
upphöjdes den svagsinte
Murad V på tronen, men efter
några månader störtades han
genom ett liknande
statsstreck, och på hans plats
insattes hans yngre broder
Abdul-hamid II.
Under dessa tilldragelser
hade Serbien och Montenegro
redan besvarat de bulgariska
gräsligheterna med att förklara Turkiet krig; ett stort antal ryska frivillige
kämpade med i deras härar. Serberna till och med kommenderades af en ryss,
general Tjernajev. Men odisciplinerade och dåligt utbildade som de voro, blefvo de
slagna af turkarne och kastade tillbaka öfver sin landgräns. I sin nöd måste de
till slut likaledes anropa stormakterna om hjälp, men alla förmedlingsförsök
förblefvo utan resultat.
Då sålunda läget på Balkanhalfön artade sig allt värre, beslöt sig tsaren för att
ingripa. Alexander II fattade nog icke detta beslut utan långa strider, ty han var
personligen fredsälskande, såsom han vid hvarje tillfälle bevisat. Det var endast
ogärna, som han gaf med sig för panslavisternas ifriga påtryckning. Dessa, från
hvilka äfven understödet till de upproriske på Balkanhalfön utgått, föreställde
tsaren, att Rysslands anseende på halfön stod i allvarsam fara, om han lemnade sina
tros- och stamförvanter utan hjälp. Alexander ville handla på uppdrag af Europa,
och det var säkerligen uppriktigt menadt, när han ej tröttnade att offentligen
försäkra, att han ej åsyftade någon enskild rysk fördel, allra minst någon
landutvidgning. Men när han sommaren 1876 försökte att komma öfverens med Österrike
om de närmare omständigheterna vid ett sådant ingripande, stötte han i Wien på
allahanda svårigheter, ty man önskade där lika litet som i London, att Ryssland
skulle blifva allenarådande på Balkanhalfön. Denna Österrikes hållning berörde
tsaren så obehagligt, att han en lång tid synes hafva funderat på ett krig med
Österrike; åtminstone har han hört sig för hos Bismarck, huru Tyskland i ett sådant
fall skulle ställa sig. Då Bismarck ingalunda befanns benägen att lofva något
understöd, blef denna tanke uppgifven. Men vid sin aktion mot Turkiet höll tsaren
fast trots Österrikes genstörtighet.
Till en början framställde han hösten 1876 i befallande ton den fordran till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
