Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Den orientaliska frågan och det rysk-turkiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
I Konstantinopel hade under tiden det turkiska parlamentet sammanträdt; de
kristne, som alltför väl insågo, att detta blott skulle blifva ett nytt verktyg för
deras undertryckande, hade öfver hufvud taget ej deltagit i valen. Till följd häraf
rönte sultanens önskningar idel bifall af parlamentet. På ministrarnes frågan afgaf
det den förklaringen, att Turkiet ej kunde medgifva någon ytterligare inblandning i
dess inre angelägenheter, och därför afvisade Porteii den 12 april 1877 utan vidare
stormakternas fordringar.
Då lät tsaren genast meddela makterna, att han nu ämnade ingripa på egen hand,
tillförsäkrade sig genom ett fördrag med furst Karl af Rumänien genomtåg genom
detta viktiga mellanland och tillställde Turkiet den 24 april sin krigsförklaring,
samtidigt med det att den ryska hären satte sig i rörelse mot Balkanhalfön.
England var den enda stat, som genast uttalade sitt missnöje, då ännu ingalunda all
utsikt var utplånad att komma till uppgörelse med Turkiet på fredlig väg.
Ryssland hade rustat till detta krig sedan hösten 1876. Trots detta var härens
tillstånd långtifrån det bästa. Redan den långsamma mobiliseringen, som endast
för halfva arméen upptog sex månader, visade, hur illa de ryska myndigheterna
arbetade; förplägning, beklädnad, ammunitionsförråd, kanoner och gevär - allt
lemnade mycket öfrigt att önska. Kartor öfver det land, i hvilket man tänkte inbryta,
saknades nästan fullständigt. Soldatmaterialet var det bästa, men ledningen var så
mycket sämre. Öfverbefälhafvaren, tsarens broder, storfurst Nikolaus visade sig
fullständigt oduglig. Militärkritiker hafva i synnerhet anmärkt frånvaron af hvarje i
förväg öfverlagd strategisk plan; underbefälhafvarnes osjälfständighet föranledde
stundom afbrott i framryckandet på viktiga punkter. Där energiska män stodo i
spetsen för de enskilda truppafdelningarne, där gick man utan hvarje hänsyn och
plan löst på fienden, hvilket kunde föranleda svåra situationer. Af stor betydelse
blef det äfven, att det ännu ej lyckats ryssarne att sedan 1870 skaffa sig en
betydande flotta på Svarta hafvet och att de därför, när det blef fråga om förstärkningar
och nya förråd, ej kunde anlita den bekväma sjövägen utan måste framskaffa allt
genom Rumänien.
På den turkiska sidan förfogade man likaledes öfver utmärkta soldater, och dessa
voro äfven väl försedda med europeiska vapen, men däremot hade de ej erforderlig
öfning i konsten att handtera dem. Äfven här var det illa ställdt med
ammu-nitionsutrustningen och ledningen saknade enhet och sammanhållning. De turkiska
generalerna betraktade hvarandra med afund och misstro, och den ene missunnade den
andre hans framgångar. Det är ovisst, om en enhetlig krigsplan öfver hufvud existerat.
Fälttåget började i april 1877 med ryssarnes långsamma anryckande genom
Rumänien; först i slutet af juni kunde de verkställa öfvergången af Donau, vid Sistova.
Nu gick man förbi de bulgariska fästningarna mot Balkanpassen, som täckte vägen
till Konstantinopel. I bägge sina flanker lemnade ryssarne stora turkiska
härafdel-ningar stående och framgingo utan tanke på att trygga sin återtågslinie. I midten
af juli trängde deras förtrupp under general Gurko på en mindre begagnad och
därför obevakad bergsstig öfver Balkan och besatte det viktiga Schipkapasset. Bland
turkarne uppstod skräck och förvirring. Många af Adrianopels invånare flydde
redan till hufvudstaden, och sultanen umgicks med tanke att förlägga sitt residens
till Mindre Asien, ty vägen till Konstantinopel syntes nu ligga öppen för ryssarne.
Men snart visade det sig, att de ryska framgångarne voro mera glänsande än
verkliga. På grund af ryssarnes uraktlåtenhet att betrygga de norrut ledande vägarne
kunde den turkiske fältherren Osman Pascha besätta den viktiga knutpunkten
Plevna och hota den ryska återtågslinien. Här förskansade han sig i en oangriplig
ställning, och alla ryssarnes försök att bortdrifva honom därifrån misslyckades.
Hade den söder om Balkan kommenderande Suleiman Pascha enligt
öfverbefälhaf-varens order skyndat öfver ett bland de af turkarne behärskade Balkanpassen till
Osman Paschas undsättning, skulle ryssarnes läge säkerligen hafva blifvit kritiskt. I
stället sökte Suleiman förgäfves storma det af general Gurko tappert försvarade
Schipkapasset och offrade därpå i onödan både tid och krafter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
