Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Bismarcks afgång och följderna däraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
kursen». Vresig satt den gamle resen i sitt ensliga Sachsenwald. Då han ej mer
hade något tillfälle att deltaga i det verksamma lifvet, ville han för samtid och
eftervärld sammanfatta, hvad han upplefvat och velat, i ett stort litterärt minnesmärke.
Hans »Tankar och hågkomster», hvilka, så vidt de handla om tiden före hans afgång,
offentliggjordes omedelbart efter hans död, utgöra hans politiska testamente. De
historiska partierna äro icke tillförlitliga i sina detaljer och hafva samma brister
som alla på gamla dagar ur minnet nedskrifna memoarverk, men som helhet
betraktadt lemnar arbetet dock den mest storartade och sanna bild af statsmannen
Bismarck. Ensidig och hänsynslös, som han alltid varit i sin verksamhet, är han
äfven som skriftställare, och liksom ur hans handlingar slår äfven ur dessa hans
minnesblad emot oss en fläkt af mäktig politisk lidelse, mildrad genom den högsta
praktiska intelligens. Detta verk bildar den värdiga afslutningen till hans lif. När
han dog - den 30 juli 1898 - blef det landssorg i Tyskland, ty enhvar kände, att
det nya riket ej hade någon statsman, som ens närmelsevis kunde jämställas med
den bortgångne. Men han själf gaf ännu i sina sista bestämmelser uttryck åt sitt
groll mot den nya kursen, då han valde sig den grafskriften: »En trogen tysk tjenare
åt kejsar Wilhelm I».
Till Bismarcks efterträdare kallade kejsaren general Leo von Capri vi, hvilken
utmärkt sig såväl i fält som vid marinens organisation men dittills på intet sätt
framträdt i det politiska lifvet. I fyra år beklädde han det högsta ämbetet inom
Tyska riket. Han var personligen högst aktningsvärd och framstående i sitt fack
men i politiken endast det verkställande organet för kejsarens vilja; denne öfvertog
själf den egentliga ledningen.
Första frågan blef nu, hur man skulle skaffa sig en majoritet inom riksdagen.
Bismarcks försök att bilda en sådan af de konservative och centern uppgafs, och
Caprivi sökte i stället att draga till sig de längre till vänster stående liberalerna till
bildande af en majoritet tillsamman med de gamla kartellpartierna. Det lyckades
till en tid, om också endast med stora svårigheter, ty de frisinnade under Eugen
Richters edning förblefvo alltjämt misstrogna mot regeringen; endast helt långsamt
förvärfvade sig Caprivi äfven hos dem ett visst förtroende.
Enligt kejsarens önskan tog man till en början itu med fullföljandet af
arbetarskyddslagstiftningen; vidare inrättades yrkesdomstolar, som bestodo af utvalda
målsmän för arbetarne och arbetsgifvarne under presidium af en opartisk man och som
skulle påkallas vid arbetskonflikter.
Dessa lagar stötte ej på något allvarsamt motstånd. Svårare blef det sedan att
genomdrifva de ekonomiska åtgärder, som den nya regeringen höll för nödvändiga.
De flesta kulturlandens öfvergång till höga skyddstullar försvårade afsättningen af
tyska industriprodukter på de utländska marknaderna, till hvilka den oupphörligt
växande produktionen var ovillkorligt hänvisad. Därför beslöt Caprivi att uppgifva
det dittills följda systemet och afsluta handelsfördrag med de viktigaste grannlanden;
han ville genom fördrag med längsta möjliga bestånd bereda industrien en viss
trygghet i afsättningsförhållandena. I de flesta fall måste fastställandet af låga tullar
för tyska industrivaror köpas genom nedsättning af de tyska tullarne på främmande
råvaror, i synnerhet spannmål. Häremot opponerade sig nu storgodsegarne, som
voro representerade inom riksdagens konservativa partier. Fastän de dåliga
skördarne 1890 och 1891 medfört en stark höjning af spannmåls- och brödpris, ville de
dock hafva kvar den gamla spannmålstullen af 5 mark på 100 kg; men det
lyck-des Caprivi att vinna de andra partierna för sin mening. Först kom det till
öfverenskommelse med Österrike-Ungern. I december 1891 var han färdig med de så
kallade mellaneuropeiska handelsfördragen; i februari 1892 trädde de i kraft. Båda
staterna gemensamt enade sig då om en till den 31 maj 1903 gällande tariff med Italien,
Schweiz och Bulgarien. Dessa fördrag upprättade en mellaneuropeisk handelszon,
som utåt omgafs af en skyddstullsgördel, medan inom densamma endast tullar af
ringa höjd kommo i fråga. Under nästföljande åren anslöto sig Serbien och Rumänien,
och därmed var ett omfattande och utomordentligt produktivt tullområde skapadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
