Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Bismarcks afgång och följderna däraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
Nu sökte den konservativ-klerikala majoriteten ordna skolfrågorna efter sitt sinne.
År 1892 framlade ministern von Zedlitz en ny folkskolelag. I den bestämdes det, att
en af husfäderna utvald skolföreståndare skulle hafva uppsikt öfver läraren, att äfven
barn af dissidenter skulle deltaga i folkskolans religionsundervisning och att hvarje
lärare förutom den världsliga pröfningen skulle hafva intyg af en kyrkokommissarie
om sin kompetens för religionsundervisningen. Då nu i skolor med blott en lärare
denne öfver hufvud taget ej kunde undervisa utan kompetens till
religionsundervisningen, så var afgörandet om en lärares anställning eller icke faktiskt lagdt i
kyrkokommissariernas hand. Därtill inrymdes den kyrkliga myndigheten yttermera rätten
att hos regeringspresidenten yrka en lärares afstängande från rätten att meddela
religionsundervisning, så snart den fann dennes verksamhet misstänkt. Om alltså
statens skolinspektion formellt bibehölls, så var den dock faktiskt ersatt med en
sträng kyrklig uppsikt. Dessutom skulle det i lagen upptagna medgifvandet att
upprätta privatskolor hafva gifvit den katolska kyrkan och dess ordnar möjlighet
att grunda strängt konfessionella skolor. Ehuru förslaget gaf lärarne en betydlig
löneförbättring, satte de sig allmänt emot saken, och en mäktig liberal agitation
begynte med de protestantisk-teologiska fakulteterna i spetsen. I underhuset råkade
Zedlitz och Caprivi i skarp strid med de liberale, på hvilka kanslern dittills stödt
sig. Han gick till och med så långt, att han påstod, att det här gällde en strid mellan
kristendom och ateism. Då de konservative och klerikale emellertid hade obestridd
majoritet, skulle lagen utan tvifvel hafva blifvit antagen, om regeringen hållit den
uppe. Men nu hade den starka agitationen i landet icke blott gjort kejsaren själf
mycket betänksam utan äfven drifvit två af de preussiska ministrarne, Miquel och
Herrfurth, att bestämdt sätta sig emot förslaget. Så beslöt kejsaren att personligen
ingripa och att före den afgörande voteringen befalla förslagets återtagande. Zedlitz
och Caprivi begärde nu sitt afsked. Den förre entledigades, men Caprivi förmåddes
på kejsarens särskilda begäran att kvarstå i sitt ämbete som rikskansler; däremot
afgick han som preussisk ministerpresident och ersattes i denna egenskap af grefve
Botho von Eulenburg.
Redan under denna strid hade regeringen i hufvudsak sett sig försatt i samma
situation som före Bismarcks afgång. Caprivi hade liksom till sist Bismarck velat
stödja sig på en konservativ-klerikal majoritet, men kejsaren hade återigen hindrat
detta genom sitt personliga ingripande; än en gång, om också med möda, lyckades
det att återställa kartellet. Emellertid tilltog alltmer obenägenheten hos de
konservative att samverka med de liberale, och bland dem sammanslöto sig agrarerna 1893
till en särskild förening »landtmannaförbundet», hvars uttalade afsikt var att genom
tal, skrift och valagitation förhjälpa en strängt agrarisk och feodal riktning till seger.
Hvarken genom inrättandet af »jordbrukskamrar» eller genom andra medel förmådde
regeringen blidka agrarerna, och allt hätskare blefvo de konservatives angrepp på
kanslern och regeringen.
Ödesdigert blef det till sist för Caprivi, att han i en viktig fråga afvek från
kejsaren. Till följd af de socialdemokratiska rösternas tillväxt vid riksdagsvalen hade
denne kommit till den öfvertygelsen, att den samhälleliga och politiska ordningen
behöfde skyddas genom en ny lag och att man sålunda borde återställa den ännu
för fyra år sedan gällande socialistlagen. Caprivi ansåg det icke möjligt att
genomdrifva en undantagslag i riksdagen och ville därför nöja sig med en skärpning i de
allmänna straffbestämmelserna mot politisk och social upphetsning. Grefve
Eulenburg ansåg dock detta otillräckligt och sökte öfvertyga kejsaren, att det genom en
riksdagsupplösning mycket väl kunde blifva möjligt att genomdrifva socialistlagens
fullständiga återställande. I den officiösa pressen uppstod en mycket skarp, icke
alltid gentlemannamässig strid mellan Caprivis och Eulenburgs meningsfränder, och
slutligen ingåfvo de bägge sin afskedsansökan för att få fram ett afgörande.
För tredje gången stod nu kejsaren inför den gamla frågan, om han skulle stödja
sig på en konservativ-klerikal majoritet, ty endast med en sådan var det möjligt
att utföra den eulenburgska planen. Han kunde icke heller nu besluta sig i den
riktningen, tog därför Caprivis parti och entledigade Eulenburg. Hvad därpå
inträffade, är ännu ej fullständigt klargjordt. Det ser dock ut, som om det öfverdrifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
