Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Bismarcks afgång och följderna däraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
irländska arrendatorerna att förvärfva jordegendom och att förbättra deras
ekonomiska läge genom nedsättning af arrendeafgifter. Tvärtom antog irländarnes
motstånd allt våldsammare former, och regeringen fick vara glad, att det ^irländska
prästerskapet nödgades ingripa lugnande genom påfvens ogillande af den våldsamma
propagandan och att Parnells parti i parlamentet splittrades, sedan han själf förlorat
sitt anseende genom en skandalös äktenskapsprocess.
I två andra hänseenden skilde sig Salisbury väsentligen från sedvanan under
föregående konservativa regeringar. Då han ej kunde umbära de liberala unionisternas
understöd, skred han sålunda till genomförandet af reformer, som motsvarade deras
önskningar. På detta sätt kom år 1888 till stånd en lag om lokalstyrelsen, som
tog förvaltningen i grefskapen ifrån fredsdomarne och öfverlemnade den åt
församlingar, valda af samtliga skattebetalande. Dessa grefskapsting fingo år 1892 ratt att
inköpa jord och sedan mot måttlig betalning åter afyttra den, uppdelad i småbruk;
på det sättet skulle det starkt sammansmälta bondeståndet vinna förstärkning och
tillökning. I gengäld för detta stannade unionisterna ej vid att understödja regeringens
irländska åtgärder och dess utrikespolitik utan gingo äfven med på dess plan att förstärka
flottan och att fastare sammansluta de själfförvaltande kolonierna med moderlandet.
År 1888 förelades de engelska amiralerna den frågan, huru stark den britiska flottan
behöfde vara för att i krigstid kunna med säkerhet garantera erforderlig införsel af
spannmål och lifsmedel. Svaret blef, att detta endast var möjligt, om den fientliga
flottan kunde hållas borta från öppna hafvet och blockeras i sina hamnar. Men
härtill fordrades, att den engelska flottan med en tredjedel öfverträffade den fientliga
styrkan. Och då det vidare borde räknas med den möjligheten, att man finge att
kämpa mot två allierade fiender, så måste den engelska flottan ständigt vara en
tredjedel starkare än de båda näst största sjömakternas flottor tillsamman. Detta
är den så kallade tvåmaktsstandard, som sedan förblifvit normgifvande för Englands
flottbyggande. Liberalerna bekämpade ifrigt men utan framgång de höga skattekraf,
som tillämpandet af denna grundsats måste föra med sig.
Nu kunde det emellertid ej förnekas, att den engelska flottan ej blott hade att
försvara moderlandet utan framför allt att svara äfven för koloniernas trygghet. Då
dessa ändå ej lemnade några bidrag till omkostnaderna för flottan, började man nu
fråga sig, om det icke vore billigt att göra ändring härutinnan; å den andra sidan
kunde en sådan tillökning i koloniernas bördor ej ifrågakomma, så länge dessa
fortforo att vara utan varje inflytande på rikspolitiken. I allt detta kunde ingenting
företagas utan öfverenskommelse med kolonierna själfva. Därför inkallade Salisbury
i april 1887 de ledande statsmännen i alla med själfstyrelse utrustade kolonier till
en första kolonialkonferens i London, och här togs frågan om riksförsvaret till
utgångspunkt för en utredning af moderlandets och koloniernas inbördes ställning.
Tanken att nedtynga koloniernas dessförutan ingalunda glänsande budget med nya
bördor var dock ingalunda egnad att tilltala de inkallade statsmännen. Dessa visste
ju, att moderlandet redan för sin egen skull måste underhålla och utveckla flottan
och att det i händelse af behof ej skulle lemna kolonierna utan skydd. Om dessa
skulle påtaga sig några bördor för hela riket, fordrade de åtminstone en förhöjning
i inkomster, och en sådan kunde endast vinnas genom en förändring i den engelska
tullpolitiken. Kapkoloniens representant, Hofmeyer, föreslog upprättandet af en
riks-tullförening på så sätt, att för alla varor, som utifrån infördes inom denna förening,
skulle betalas 2 procent af värdet; det härigenom vunna beloppet skulle användas till
det gemensamma försvaret. Men detta skulle hafva inneburit ett uppgifvande af den
rådande frihandelspolitiken för England och afböjdes därför af de engelska ministrarne.
Äfven ett australiskt förslag, att hvarje koloni skulle gynna de engelska varorna i
sin tulltariff, mot det att England beviljade dess råämnen och lifsmedel förmåner
framför utländska, stupade på samma svårighet Kom det alltså icke heller om denna
viktiga fråga till någon enighet på konferensen, så var dock redan det faktum af
hög betydelse, att denna för det britiska rikets framtid afgörande fråga här en gång
blifvit på allvar framkastad och dryftad. Det visade sig redan här, hvar största
svårigheten för en fastare organisation af riket var att söka. Moderlandet önskade en
närmare politisk sammanslutning; kolonierna voro föga benägna för en sådan i och för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
