Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Bismarcks afgång och följderna däraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
järnväg; i december 1893 började Rhodes träffa allvarliga anstalter för
åstadkommande af dessa samfärdsleder.
Men då nu det britiska området i Centralafrika afbröts genom tyska Östafrika
öster om Tanganjikasjön och Kongostaten väster därom, så kunde ifrågavarande plan
ej utföras utan anlitande af ett af dessa områden. Rhodes vände sig först till
Tyskland med anhållan om att få anlägga telegraflinien genom dess område och till
liniens skydd uppsätta britiska militärstationärer. Sistnämnda önskan förklaras däraf,
att Tyskland då ännu icke hade några funktionärer eller trupper i västra delen af sin
östafrikanska besittning. Den tyska regeringen fann det dock betänkligt att låta
engelsmännen få militäriskt insteg i kolonien och afböjde Rhodes’ ansökan. Denne
vände sig då till Kongostaten, och här hade han bättre framgång. Vid bekämpandet
af slafhandlarne, som faktiskt ännu innehade en stor del af dess område, hade
Kongostaten gjort den obehagliga erfarenheten, att dessa ständigt fingo hjälp från
öfre Nildalen och hade ett starkt ryggstöd i mahdins rike. För att afskära dem
från förbindelse med Nilen önskade Kongostaten utvidga sitt område ända till denna
flod och där upprätta en militärstation. Sådana önskningar hade England alltid
motarbetat, då det ansåg öfre Nildalen för sin intressesfär. Nu lyckades dock Rhodes
omstämma ministären i denna fråga, så att den på arrende upplät Bahr el-Gasals
flodområde ända till dess utflöde i Nilen. I ersättning måste Kongostaten, likaledes
på arrende, till England öfverlåta en landremsa på 25 km:s bredd mellan
Tangan-jika- och Albertsjön, d. v. s. en sammanbindningslinie mellan britiska Sydafrika och
öfre Nildalen. Att arrendeformen måste tillgripas i fråga om denna landsträcka,
berodde därpå, att Kongostaten icke hade rätt att göra några landafträdelser och
England i likhet med de öfriga makterna i Kongoakten förbundit sig att här ej
förvärfva något område.
Genom detta fördrag hotades viktiga tyska intressen. En ekonomisk
sammanknytning af Nord- och Sydafrika med förbigående af Tysklands östafrikanska
område måste minska dettas värde, och att England satte sig fast inom ett område, som
uttryckligen förklarats neutralt, måste öfver hufvud göra Kongostatens framtida öde
tvifvelaktigt. Sistnämnda omständighet väckte äfven oro hos den franska regeringen,
som hade förköpsrätt till Kongostaten, för den händelse att Kongosällskapet
upplöstes. På grund af sitt gemensamma intresse i denna fråga förenade sig Tyskland och
Frankrike ånyo i en protest mot ifrågavarande bestämmelser i fördraget mellan
England och Kongostaten. Det var första gången sedan Boulangers tid, som Tyskland
och Frankrike förenade sig till gemensamt uppträdande i kolonialfrågor.
Arrendefördraget måste därför faktiskt tagas tillbaka, och Kongostaten erhöll nu utan någon
gentjenst ett litet arrendeområde vid öfre Nilen, distriktet Lädo, hvars rättsliga
ställning visserligen förblifvit tvifvelaktig.
Genom denna fransk-tyska protest hade England för första gången på länge stött
på främmande motstånd i sin koloniala utvidgning. Samtidigt började äfven ryssarne
tränga vidare fram på Pamir-området. Det såg ut, som skulle den gamla, för
England så obehagliga situationen från 1880-talet återkomma, då Ryssland, Frankrike
och trippelalliansen höllo ihop mot öriket.
Om den engelska pressen än uttalade sig starkare mot Frankrike än mot
Tyskland i denna angelägenhet, så kunde det dock icke betviflas, att sistnämnda land
genom sitt uppträdande i saken redan satt på spel det goda samförstånd med
England, som det köpt genom fördraget i Sansibar af år 1890. I samma riktning
verkade Tysklands tilltagande intimitet med Ryssland, sedan tullkriget upphört år 1894.
Ryssland afgaf då lugnande förklaringar rörande beskaffenheten af dess förhållande
till Frankrike och lofvade att nyttja sitt inflytande på republiken till att förhindra
ett angreppskrig mot Tyskland. Caprivis afgång och ersättande med Hohenlohe,
som själf hade stora besittningar i Ryssland, kunde redan betraktas som ett
närmande till Ryssland, och flere andra mindre tecken pekade åt samma håll. Kejsar
Alexander III:s död i november 1894 och hans mycket mera tyskvänlige son Nikolaus
II:s tronbestigning ledde sedan till en stillatigande förnyelse af det gamla goda
förhållandet mellan grannarne. Hohenlohe gjorde besök i Petersburg, den ryske
utrikesministern i Berlin, och man försäkrade hvarandra om fullt förtroende och understöd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
