Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Den amerikanska imperialismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN AMERIKANSKA IMPERIALISMEN. 519
dingarne, emedan de därigenom endast skulle hafva ökat folkets längtan efter
fullständig befrielse från Förenta staterna.
Icke heller Puerto Rico behandlades som själfständig stat utan endast som
provins. Cuba däremot konstituerades visserligen formellt som oafhängig republik, men
då nya oroligheter utbröto på ön, fingo amerikanerna ånyo anledning att ingripa.
De öfvertogo omsorgen för lugnets återställande och för finansväsendet, afsatte
gen-störtiga presidenter, med ett ord behandlade Cuba faktiskt icke som en själfständig
stat utan som en af dem beroende vasallstat.
Äfven för sakernas vidare utveckling i Förenta staterna kom kriget med Spanien
att få stor betydelse; folkets krigiska instinkter hade därigenom väckts till lif, och
det republikansk-imperialistiska partiet uppmuntrades af framgången till nya
ansträngningar. Alldeles som i Japan medförde ingripandet i världspolitiken äfven i
Nordamerika en betydande förstärkning af krigsmakten och stegring af de härför
erforderliga utgifterna. Redan i april 1900 beslöts att öka flottan till 18 linieskepp och
S pansarkryssare, och trots demokraternas häftiga motstånd blef Mac Kinley vid nästa
presidentval omvald med stor majoritet. I sitt valupprop hade han yrkat den
amerikanska landhärens ökning till 100,000 man.
När Mac Kinley mördades i september 1901, kort efter det han för andra gången
tillträdt sitt ämbete, intogs hans plats enligt författningen utan särskildt val af
vicepresidenten Theodore Roosevelt, som i inrikespolitiken visserligen sträfvade att hälla
sig oberoende af partierna men i det yttre var en lika afgjord målsman för
amerikansk världspolitik som föregångaren. I november 1901 förklarade statssekreteraren
Hay, att unionens intressen på Stora oceanen voro af natur att kunna obegränsadt
utvecklas, och ordade om nödvändigheten att bringa de amerikanska och Stilla
hafskablarne i unionens händer. I december begärde Roosevelt af kongressen
en ny flottförstärkning samt inrättandet af en generalstab efter tyskt mönster. Då
detta icke genast beviljades, återkom han vid hvarje tillfälle med sina fordringar,
tills han omsider med stöd af den allmänna meningen utverkade kongressens bifall.
Vidare inrättades en krigsskola för utbildning af officerare för hären och flottan,
och då Roosevelt 1903 lade grundstenen till denna anstalt, betonade han, att en stark
flotta var det nödvändiga villkoret för upprätthållande af Nordamerikas
världsställ-ning. Att flertalet amerikaner sympatiserade med denna politik, visade sig, då
Roosevelt hösten 1904 med en nästan enastående majoritet (325 röster mot 151) för andra
gången valdes till president. Det dittills rådande öfverskottet i unionens kassor
försvann visserligen, och år 1905 visade budgeten för första gången brist.
Äfven frågan om den centralamerikanska kanalen löstes nu efter
nordamerikanernas önskan. Unionens mål hade länge varit att bygga kanalen med amerikanska
penningar för att kunna ensam behärska den, men man hade därvid alltid stött på
motstånd från Englands sida. Kort efter kriget inleddes nya underhandlingar med
England, och dessa slutade i februari 1900 med det så kallade
Hay-Pauncefote-fördraget. Genom detta fastställdes, att kanalen skulle vara neutral och att ingen
makt skulle ega anlägga befästningar eller upptaga tullar därstädes. Men kongressen
i Washington förkastade detta fördrag och förklarade, att Amerika skulle ensamt
bygga, befästa och behärska kanalen. England hade inga medel att göra något åt
saken och måste stillatigande foga sig däri. För att tillförsäkra sig det afgörande
inflytandet på de områden, genom hvilka kanalen skulle byggas, slöt unionen kort
därefter ett fördrag med Nicaragua och i april 1902 ett liknande med Columbia.
Men då parlamentet i sistnämnda republik afböjde detta fördrag, reste sig
–sannolikt ej utan Förenta staternas tillskyndan - staten Panama i förbundsstaten
Columbia, och af fruktan för Förenta staterna vågade denna sistnämnda ej använda
vapenmakt, utan måste erkänna Panamas Oafhängighet. Efter detta blef Panama också
faktiskt en vasallstat under unionen. Vidare utsträckte Roosevelt Förenta staternas
inflytande till Haiti, och i sitt december-budskap 1904 förklarade han uttryckligen,
att de mindre amerikanska staternas beståndande vanmakt skulle tvinga unionen
att utöfva ett slags polismyndighet öfver dem. Under Roosevelts presidenttid höllos
två Panamerikanska kongresser, i Mexiko och i Rio de Janeiro, och om de också
icke förmådde bryta de sydligare staternas motstånd mot ett underordnande under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
