Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. De europeiska staternas inre utveckling under de senaste årtiondena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
själfstyrelse inom kyrkoförsamlingarne hade haft framgång, och en ny irländsk
land-bill hade ytterligare underlättat för därvarande förpaktare att köpa jord och för detta
ändamål ställt 100 millioner till regeringens förfogande. Däremot hade dess gynnande
af de konfessionella skolorna framkallat misstämning inom vida kretsar af
befolkningen. Det värsta af allt var dock, att det var alldeles slut på enigheten inom
regeringen. Till följd häraf såg sig ministären i december 1905 föranlåten att afgå,
och regeringen öfvertogs af de liberale under Campbell-Bannerman, som år 1908
ersattes genom Asquith. Parlamentet upplöstes, och de nya valen i januari 1906
gåfvo det liberala partiet en öfverväldigande majoritet. Mot 400 liberaler stodo i det
nya parlamentet endast 158 konservative och unionister, 83 irländare och 29
socialdemokrater. Genom detta ministerskifte omöjligjordes tills vidare hvarje ytterligare
sträfvan att genomföra de imperialistiska planerna. I maj 1907 höll regeringen
visserligen en redan förut inkallad kolonialkonferens, men genom sin återhållande
taktik hindrade den alla bindande beslut. Den nya regeringen försvagade
förbindelsen med Kanada genom att draga alla engelska trupper och krigsskepp tillbaka
från denna koloni; i stället började Kanada vidtaga åtgärder för att skaffa sig en
egen flotta.
Den liberala regeringen vinnlade sig framför allt om att vidare utveckla moderlandets
institutioner i demokratisk riktning. En ny lag af 1907 ställde betydliga medel till
grefskapens disposition i och för inköp af större gods och dessas uppdelande i
små-hemman. Irland skulle väl icke erhålla eget parlament men partiell autonomi
och en vald rådsförsamling i Dublin; därjämte öppnades utsikter att eventuellt
tillgripa expropriering emot därvarande landlords. Men genom dessa radikala åtgärder
och genom försöken att beröfva de konfessionella skolorna hvarje statsunderstöd kom
ministären i konflikt med öfverhuset. Till följd häraf upptog Bannerman den redan
af Gladstone mera tillfälligt omfattade tanken att starkt begränsa öfverhusets
myndighet och på sin höjd lemna detsamma ett suspensivt veto emot underhusets beslut.
Det var denna plan, som sedan (1911) - samtidigt med införande af arfvode för
underhusets medlemmar och parlamentsperiodens förkortande från sju till fem år -
genomfördes af hans efterföljare Asquith, hvilken äfven på allvar upptog försöket
att skaffa Irland själfstyrelse.
Betraktar man det britiska världsrikets läge under tiden efter Chamberlains
afgång, synes det påtagligt, att hans planer trots alla de svårigheter, som hindrat deras
genomförande, erbjudit den bästa möjligheten att fortfarande hålla riket tillsamman.
Ty de särskilda delarnes separatintressen äro utomordentligt starka. Kanada kan
på intet vis bibehållas i händelse af krig med Förenta staterna. Det starka franska
och katolska elementet inom befolkningen har medfört den verkan, att här småningom
arbetat sig fram en från den engelska afskild nation, som helst skulle vilja vara
oberoende såväl af moderlandet som af det stora amerikanska grannlandet i söder.
I ekonomiskt hänseende påverkas Kanada allt starkare af Förenta staterna; handeln
med unionen växer fortare än med moderlandet. Landets framtid beror till stor del
på de väldiga, ännu onyttjade odlingsvidderna i sydväst. Här finnes utmärkt
hvete-jord till en areal, fem gånger så stor som det tyska riket. Sakkunnige hafva räknat
ut, att detta område bekvämt kan föda 120 millioner människor och, om det
fullt utnyttjas, fylla Englands hela spannmålsbehof. Därtill kommer den ofantliga
tillgången på skog, som vinner i betydelse, ju mer skogen i Förenta staterna
krymper ihop genom den där bedrifna rofdriften. Men hvilka skola bebygga detta stora
område? Icke engelsmännen, ty Englands befolkning, som är van vid lifvet i staden
och därför icke vidare är i stånd att kolonisera stora landvidder, utvandrar icke till
ödebygden utan till städerna för att där lefva under samma förhållanden, som den
vant sig vid i hemlandet. Troligare är, att denna mark skall koloniseras från den
stora unionen. Dess farmare hafva i vilda Västern redan samlat erfarenheter och
pröfvat på alla metoder att kultivera sådana landsträckor. De äro redan i full fart
att strömma öfver gränsen i norr, där de förvärfva sig jord för billigt pris och slå
sig ned som nybyggare. I västra Kanada härstammade redan år 1910 mer än en
tredjedel af befolkningen från Förenta staterna, och i samma riktning skall
utvecklingen tämligen säkert fortsätta i det följande. Men denna nya befolkning har intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
