Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. De europeiska staternas inre utveckling under de senaste årtiondena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558 E; BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
Samtidigt med Ungerns växande själfständighet förspordes äfven en tillspetsning
af de nationella motsatserna i Cisleithanien. Under ministären Taaffe, som fungerade
sedan 1879, gynnades de mindre nationaliteterna på bekostnad af tyskarne; äfven
tjecherna understödde denna regering och ställde å sido sitt egentliga mål, ett
själfständigt Wenzelrike, för att tills vidare nöja sig med de förmåner Taaffe erbjöd dem.
Men mot denna de tjechiska deputerades hållning uppstod småningom i Böhmen
själft en stark opposition. Här bildade sig det ungtjechiska partiet under ledning af
Gregr, som fordrade Böhmens fullständiga själfständighet, demokratiska reformer,
särskildt allmän rösträtt, brytning med trippelalliansen och anslutning till Ryssland
och Frankrike. Ehuru detta parti endast förmådde insätta ett litet antal deputerade
i parlamentet, väckte det dock ett visst uppseende genom sitt larmande och
utmanande uppträdande vid förhandlingarne. Nationalitetsstriden nådde till följd af den
ungtjechiska agitationen sin höjdpunkt i Böhmen; tyskarne höllo sig alldeles borta från
landtdagens sessioner, sedan en tjechisk majoritet bildats. Först 1890 lyckades Taaffe
förmå dem att för en tid återigen inställa sig, emedan han af dem och gammaltjecherna
ville bilda en majoritet emot ungtjecherna. Liksom det ungtjechiska partiets bildande
var uppkomsten af en socialdemokratisk grupp (sedan 1888) en yttring af en växande
demokratisk strömning. Båda företeelserna väckte bekymmer hos kejsar Frans Josef,
och han fordrade af Taaffe energiska åtgärder till demokratiens bekämpande. Taaffe
gjorde fruktlösa försök att skaffa sig en fast majoritet, med hvars hjälp kan kunnat
genomföra en sådan politik. Då detta misslyckades, kom han på den tanken, att ett
införande af nya väljaremassor ur de nedre folklagren skulle bringa de ekonomiska
intressena i förgrunden och tränga de nationella motsatserna tillbaka. Han föreslog
därför kejsaren en stark utvidgning af rösträtten. Men Frans Josef såg häri ett steg,
som alldeles ledde bort från den väg, han ville gå; ty en utvidgning af valrätten
kunde mycket lätt sluta med de demokratiska partiernas förstärkande. Likaså voro
alla feodale emot Taaffes plan och jämte dem äfven tyskarne och polackarne, af
hvilka de förra fruktade att förlora en del af sina platser till fclaverna, de senare
till ruthenerna. Gentemot alla dessa förenade element kunde Taaffe ej bibehålla sig;
han begärde sitt entledigande i oktober 1893.
Nu bildades en af tyskar och polackar bestående ministär af aristokratisk-klerikal
färg; i spetsen för densamma stod först furst Windischgrätz och sedan 1895 den
polske grefven Badeni. Denne sökte upptaga kejsarens intentioner, iiien äfven han
kastades tillbaka in på de banor, som Taaffe först velat beträda. En fast majoritet
stod icke att bilda, och frågan om rösträttens, utvidgning kunde icke mer nedtystas,
sedan den en gång blifvit väckt till lif. Så beslöt Badeni att åtminstone göra en
afbetalning åt dem, som fordrade allmän rösträtt. Reformlagen af 1896 ställde vid
sidan af de fyra bestående kurierna med 353 deputerade en femte med 72 deputerade,
som skulle väljas efter allmän rösträtt. Men verkningarne af denna valreform
motsvarade icke upphofsmännens förhoppningar. De demokratiska partierna endast
tillväxte, icke blott ungtjecher och socialdemokrater utan äfven de radikala
all-tyskarne, som yrkade på slaviserandets afvärjande med våld och till och med på
anslutning till Tyska riket, samt den klerikal-demokratiska gruppen af antisemiter
och kristligt-sociala under ledning af Wienborgmästaren Lueger.
Med en sådan sammansättning af parlamentet fann sig Badeni hänvisad till att
i hvarje särskildt fall skaffa sig majoritet genom medgifvanden åt de olika partierna,
och då den viktiga frågan om förnyandet af uppgörelsen (Ausgleich) med Ungern
stod på dagordningen, utfärdade han en språkförordning för Böhmen (1897) för att
vinna tjecherna; enligt denna skulle öfver hela Böhmen i myndigheternas beröring
med allmänheten dens språk användas, som anlitade myndigheterna, så att alltså
hvarje domstol och h värj e förvaltningsverk skulle hafva nödgats i sina förhandlingar och
utslag begagna tjechiska språket, så snart de anlitades af tjecher. Då nu få tyskar
lärde sig tjechiska men alla myndigheter skulle erhålla en tvåspråkig organisation,
skulle detta hafva ledt till att en stor del af de tyska ämbetsmännen ersatts med
tjechiska. Såväl af detta skäl som emedan de ansågo den utan riksrådets bifall
utfärdade förordningen olaglig, tillgrepo tyskarne i riksrådet det skarpaste
parlamentariska stridsmedlet - obstruktionen. Genom långa anföranden, stundom äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
